Snart är det jul

En figur som ofta är förknippad med jul är ju såklart tomten.... Detta leder då heeelt osökt in på talesättet "Tomtar på loftet". 

Det händer väldigt ofta att patienter kommer in och är lite "tomtiga". Oavsett om det är av ålderdomlig förvirring eller medfödd skada av något slag så är de, för det mesta,  väldigt söta och goa. 

Jag kan ibland undra hur dessa personer ser på världen och denna totala acceptans att det hela tiden byter personal flera gånger om dagen. Eller är de så vana att få hjälp så personalen blir en funktion? Människan som utför detta är inte av så stor betydelse som själva funktionen.

Historiens vingslag

Att ta hand om patienter som är födda på 20-30-talet gör jag dagligen och det är ju vid den åldern de är nu som krämporna börjar slå till i livet.

Emellanåt kommer det in patienter som är hyfsat friska och förskonade från demens som är födda ännu tidigare än så. Jag tittar till en extra gång när personnumret börjar med en nolla. Det är ingen barnavdelning jag jobbar på och inser sedan att det är NITTONHUNDRA som fullständiga personnumret börja med och SEDAN en nolla.

Alltså.... nu snackar vi världshistoria!! Dessa personer har upplevt två världskrig och är till och med födda innan Titanic sjönk. Åh, vad jag skulle vilja ha mer tid med dessa personer, så mycket de har att berätta. När jag jobbade som undersköterska på ett äldreboende hade vi en dam som då var 103 år. Hon hade ständigt på radion och när jag kom in i rummet för att hjälpa henne med något diskuterade hon alltid aktuella händelser, som det var då, presidentvalet i USA tex. Hon levde verkligen i nuet och huvudet var det inget fel på även om kroppen svek henne. Jag har tyvärr inte hört det själv, men denna dam skall ha ett eget inslag i ett radioprogram där hon får kommentera aktuella händelser... och mycket kloka och rättframma kommenterar har hon om vad som händer i världen. Som sagt, huvudet har hon i behåll.

Och som nattsköterska har man ibland lite mer tid att stanna till hos patienten som inte kan sova, sitta och prata en stund. Eller om det behöver sättas en ny nål på patienten som behöver ha intravenöst antibiotika så är det ett utmärkt tillfälle för lite småprat. 

Det märks ganska snart om patienten är pratsam eller inte. Ofta räcker det med att ställa en enkel fråga var patienten kommer ifrån eller vad han/hon har jobbat med som ung för att få igång en berättelse som utspelade sig långt innan jag var född. 

Nu i natt var en sådan natt... 

Jag gav en sömntablett till en patient och hörde att hon hade en liten språkbrytning. Gissade först på tysk brytning, men efter en stund hördes det att det var mer åt det engelska hållet. Så en självklar inledande fråga var naturligtvis var hon kom ifrån. Och med endast denna enkla fråga som start fick jag en enastående berättelse som gick flera generationer tillbaka..

Den livshistoria som hon berättade började redan på 1800-talet när hennes morföräldrar åkte som missionärer till Sydafrika. Hennes mamma hade sedan fått jobb som barnflicka hos en fin familj... 

- Du är väl för ung för att veta vad Onedinlinjen är för nåt... 

Njaa... erkände att jag i alla fall var gammal nog att komma ihåg musiken i vinjetten och  det stora vita skeppet... 

Det livet levde hennes mamma som barnflicka till en rederifamilj. Genom detta träffades då hennes mamma och pappa.

När hon själv var gammal nog att träffa en blivande make bodde hon i dåvarande Rhodesia. Och när oroligheterna blev för mycket tyckte hon och hennes nordiska viking (som hon själv kallade honom) att det var dags att flytta till Sverige..... 

Vilket livsöde... Detta skulle lätt kunna vara ett manus för en spännande historisk kostymfilm. Och om det skulle komma en sådan film med liknande story så kom ihåg att det var av mig ni hörde det först! ;-) 

Objuden gäst och önskat besök förhindras....

På förekommen anledning är en varning på sin plats. 

Kräkmagade personer kan sluta läsa nu..... 

* Pausar för att de som känner så kan sluta läsa och stänga ner bloggen*

Ok... då så, skyll er själva om ni fortfarande läser... ;-) 

Ett extrapass på avd 71 brukar vara ganska lugnt eftersom patienterna är utskrivningsklara och ofta väntar på annat boende. Därför måste jag ju hitta på något att göra, och baka bröd är en trevlig sysselsättning som jag skrivit om tidigare. 

Det är då som patienterna inte är lugna längre..... Flera förvirrade och rymningsbenägna patienter är uppe och går i korridoren och förstår inte alls att dom ska gå och lägga sig.  Det ringer på klockan från rum 13... På något sätt har patientens urostomi läckt och det är blött i sängen. På vägen för att hämta skyddsförkläde och handskar går jag förbi patienten i sängen bredvid och ser att där är det också blött i sängen men ett snäpp värre..... Typ grön ärtsoppa.... 

Går tillbaka till första patienten och frågar om det är okej att vänta lite, det gick bra... Tittar ut i korridoren och ser inte någon utbrytarkung som är uppe och går för tillfället.

Okej... vad börjar vi med? Till slut får vi upp patienten i stående så vi kunde bädda rent i sängen och tvätta rent patienten. Innan vi var klara hade vi torkat golvet tre gånger, bytt kläder på oss själva, tvättat och spritat oss upp till armhålorna, även skorna fick en omgång sprit och landstinget fick låna ut strumpor till oss.

Sådär... sista plåten bröd hade fått jäsa lite extra och väntade på att gräddas i ugnen. Sen sätter vi oss ner och pustar i 5 minuter..... .................. 

......................

Vad är det som luktar........ !!!!!!!!!! ..... ut i köket, öppna alla fönster som går så det blir korsdrag, och viftar med handdukar och brickor för att brandlarmet inte ska sätta igång.... 

I och för sig tyckte både jag och undersköterskan att det hade varit trevligt med besök av några söta pojkar i stora röda bilar.... Men kanske inte just av DEN anledningen..... Ja, vad skulle vi göra, vi skrattade bara åt eländet... Det var pricken över i denna natten....

Vi lyckades förhindra utryckning, men kollegorna som skulle jobba dag sa att det luktade bränt ända ner i källaren... 

För att återgå till patienten på rum 13. Det luktade visserligen inte riktigt rätt men vi kunde inte låta bli att undra om detta var en liten föraning om vad som komma skall när Calici snart knackar på dörren....

I morgon är en annan da.. ehh... Idag är en annan natt..

25-timmars dygn

Hur många gånger är det inte som man önskar sig fler timmar på dygnet för att hinna med saker man vill eller måste göra. En gång om året är det faktiskt en timme mer tid än ett vanligt dygn. För de allra flesta betyder detta sovmorgon, för andra betyder det extra arbetstid.


Kan tyckas att en timme inte är så mycket mer, men aldrig har en arbetsnatt varit så lång...

Alternativ medicin

Rätt medicin vid rätt tillfälle är ledstjärnan inom sjukvårds- och omvårnadsarbete. Ibland utklassar alternativa mediciner de traditionella farmakologiska. Mjölk och kanelbulle är en mycket underskattad medicin.

På avd 71 är de flesta patienter "ganska friska" och behöver ibland bara lite stöttning vid toabesök. Dessa nätter är som semester jämfört med GOA. För att ha något att göra och för att det bara är tråkiga repriser som rullar på dumburken på nätterna  brukar jag ibland baka något.

Inatt blev det kanelbullar. En patient som inte kunde sova frågade vid midnatt om hon inbillade sig eller om det verkligen luktade kanelbulle. Visst gjorde det det... och alldeles rykande varm och ett glas mjölk blev hon erbjuden och blev så glad och tacksam. En halvtimme senare när jag gick förbi och tittade till henne sov hon som ett litet barn.

Kollegorna får såklart också sin del och blir så leende och glada när dom känner doften av nybakat bröd i hissen på väg upp till avdelningen. Foccacia önskades som favorit i repris nästa gång jag jobbar. Och det nämndes att det snart är lussedags... 

Har man inget traditionellt ssk-jobb att utföra på natten så skaffar man sig otraditionellt ... Inte mig emot... 

Lost in space

Jag har lyckats med bedriften att gå vilse i katakomberna... a.k.a sjukhuskulvertar!! Vilket kanske inte är så svårt trots allt.... Alla korridorer ser likadana ut. Och vilket utrymme det är där under jorden i ett förvillande labyrintsystem!! Korridorer hit och dit och överallt. Febril aktivitet i köket och vaktmästare som kör trucktåg med en rasande fart. 


Stannade till och ropade på några personer för att påkalla uppmärksamhet och kanske få hjälp. Det kändes som jag stod på en scen utan medhörning och ljudet från min mun bara slukades upp i tomma intet. Till slut efter lite kroppsspråk och viftande med armarna istället lyckades jag få hjälp.

Som tur var kom jag ihåg koden till dörren och personerna som jag frågade visste tydligen om något slags kodsystem varnånstans jag skulle börja leta efter "mitt" omklädningsrum. 
 

Arbetsskada

Sonen sitter och spelar TV-spel och det är en kille som åker skateboard som sonen styr till att göra olika trix, glider på ledstänger ner för trappor, hoppar ner för murar och..... ja ni ser säkert bilden framför er... 

Det går riktigt bra för honom men så plötsligt gör han något misstag och ramlar ner för en lång trappa.... 

- Jahaa.... där fick du en axelluxation, bäckenfraktur, inre blödningar och.... 

-GÅ UT MORSAN! Du är jobbskadad!!!

- ... och skallskada eftersom du inte har hjälm på dig... 

Där gick jag snabbt ut och stängde dörren innan jag själv fick en mindre skallskada av något hårt som kunde komma farande genom luften.... 

A vampires diary

På nya jobbet får jag äntligen leva ut mina vampyriska drag fullt ut.... Där är det ssk som tar blodproverna på patienterna, och inte usk. Utmaningen är att få en stickrädd person att känna att det inte var så farligt. Så jag är nog en ganska snäll vampyr. Eller en verklig utmaning är att ta blodprov på en "kortisontant" med hud så tunn som silkespapper och blodkärl som spricker bara man säger "butterfly". 

Blod förknippas  ofta med obehag, speciellt på film, och väldigt många har hemofobi, alltså mår dåligt av att se blod i mer eller mindre grad. Blod finns även i olika talesätt, blodsband, blod är tjockare än vatten för att beskriva släktskap. 


Blod är en fantastisk flytande vävnad. Syre och näringsämnen transporteras till varenda cell ute i kroppen via blodet och på vägen tillbaka tar det med sig avfallsprodukter som tex koldioxid. 

När min äldste son var liten hade jag en bok som beskrev kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt. Mina föräldrar hade en annan bok som var minst lika beskrivande på barnens nivå. Efter en helg hos mormor och morfar kommer sonen hem, slänger fram våran bok på bordet, sätter händerna i sidorna och säger mycket uppfordrande: 


- MAMMA!!... Nu vill jag faktiskt veta... HAR röda blodkroppar shorts och T-shirt eller inte????........ 

När jag nu sitter och bloggar kommer min yngste son och läser över axeln:
- Mamma,  ska du inte bli läkare  och byta namn till Acula... 
- ??? 
- Jaa.. .... Då blir du Dr Acula.... 

Jag har bokstavssjukan!!

För 11 år sedan utbildade jag mig till datatekniker. Jag tog cerifieringen MCP. Lärde mig vad UPS och CPU är för något i datavärlden. För att inte tala om USB som varenda kotte vet vad det är numera.

Jag hajjade till varenda gång jag såg en reg-skylt på bilar som kunde associeras till någon datapryl. Numera är det "same same but different".

Varenda gång jag ser en bil med nummerskylt som CRP, LPK, ANA, FHB etc tänker jag på nåt helt annat som har med mitt nuvarande yrke att göra.

Bokstavsnörd... That's me!!!

Känner mig attraktiv del 2

Poetiskt beskrivet: 

Ångest, nervositet, vankelmod, beslutsångest,  ödmjukhet.... och ett litet uns självförtroende blandas i en mixer som om de vore blåbär, vinbär, hallon, björnbär och jordgubbar.... och en skvätt yoghurt... resultatet blir en len och underbar smoothie av ren eufori..... 

Och på klarspråk:

Första intervjun var på måndag förmiddag. Trevliga personer som intervjuade mig. Tog bara en halvtimma. När jag gick därifrån funderade jag på vad jag hade sagt och hur det skulle kunna uppfattas. Kunde jag sagt på något annat sätt som kanske hade varit bättre? Dom hade ju fler att intervjua så ... Jaja, vill dom inte ha mig så är det deras förlust och jag har en till intervju.... Och jag var ju faktiskt tillräckligt intressant för att få komma till intervju!!

4 timmar senare ringer telefonen ... Och jag har fått jobbet!!! Jag blir helt stum.... och sen jätteglad. En fast tjänst, som nyfärdig sjuksköterska!! Funderar och firar på kvällen. Dagen efter åker jag till chefen på mitt 75%-vikariat och säger som det är. Hon blir glad för min skull och säger att hon kan inte släppa mig förrän 1 okt och det är ju helt okej. Det är bara 10 dagar dit. 

Går till nya chefen och tackar ja till tjänsten. Jag får se hur mitt schema ser ut och vi planerar in lite dagar när jag ska gå bredvid. 

Åker hem skickar ett mail och tackar nej till andra intervjun....  


Vilket skrivsätt är bäst? Klarspråk eller poesi?? Kommentera gärna. 

Känner mig attraktiv

Första delen av mitt yrkesverksamma liv kantades av en drös med jobbansökningar och i 9 av 10 fall fick jag tillbaka ett standardbrev "Tack för din ansökan men tjänsten är tillsatt av annan sökande"... om jag ens fick något brev alls... 

Nu är förhållandet det omvända! Och i flera fall behöver jag inte ens skicka in en ansökan för att telefonen ska ringa om jobberbjudande. Några ansökningar har jag skickat senaste månaden som nu i 2 av 3 fall de senaste veckorna resulterat i anställningsintervju. Båda intervjuerna nästa vecka... 

Hur gör man nu då? Det var ju typ 12 år sedan sist som jag var på en jobbintervju... Klädkod? I ett fall lär jag väl inte ens behöva byta om från smurfdräkten, går direkt från jobb till intervju. 

Fortsättning följer...

Face your fears

Jag har en fiende på jobbet och hon heter KLARA!! Vi är inte överens om hur saker skall göras, nästan dagligen har vi våra kontroverser. Och när jag frågar andra kollegor om dom kan hjälpa mig så ser jag skräcken i deras ansikten också och dom vill / kan inte hjälpa mig. Det finns dock en manlig sjuksköterska som klarar av att hantera henne, men han jobbar inte varje dag. När han jobbar så brukar han komma till undsättning och medla mellan oss... SÅ illa är det... 

Och nu följer hon även med till mitt nya jobb i Uddevalla där vi blir tvungna att jobba ännu tätare tillsammans. Där finns ingen som kan medla. Hur ska detta gå?? Det är väl bara att ta tjuren vid hornen och inse att under kan ske, fiender kan bli vänner.... 

(KLARA är ett väldigt ologiskt datasystem för den som undrar. Jag har normalt väldigt sällan problem med dataprogram, men detta är inte användarvänligt ... alls... )

Ge mig ett hjärtstopp!!

Var på mitt gamla jobb på Högskolan härom veckan. En personal kommer till receptionen och frågar efter en så enkel sak som några kuvert... Tänk vad fort saker glöms bort... Var finns kuvert? Hur programmerar man passerkort? Vilket datasystem används till vilken uppgift? Vem arbetar med vad? Vem är administratör för sjuksköterskeprogrammet?

Ge mig ett hjärtstopp! Eller åtminstone en patient med lunginflammation som jag kan blanda antibiotika till. Där vet jag vad jag ska göra.

Hjelpepleier

På norska heter undersköterska "hjelpepleier". Häromdagen fick jag en otroligt söt liten hjälpsköterska på kanske 4 år, vi kan kalla henne för Mia. Hon var på avdelningen och hade krupit upp i sängen intill sin mormor som var min patient. Jag skulle sätta ett vätskedropp på hennes mormor. Mia hjälpte mig att ta ur koksaltsprutan ur förpackningen och när jag hade satt dit den i mormors nål och kollat att det gick lätt att spruta så fick Mia också spruta lite koksalt. Riktigt stolt var hon att hon hade hjälpt till att göra mormor lite friskare.

Jag har bloggat om det förut, Mia tillhör änglarna på jorden som finns till för att lära oss vad kärlek är... (Personer med downs syndrom...)

Positivism och filmtips

Okej dr Zandra, den här är till dig... ... Visst finns det bra läkare på MAVA också, inte bara rötägg som alla är irriterade på. En annan läkare också av nordiskt ursprung som pratar utmärkt svenska med en himla härlig brytning (isländska) är väldigt intressant att lyssna på under ronden.

Tex har jag fått lära mig att det finns en medfödd defekt som ofta förekommer hos mörkhyade kvinnor. Jag kommer inte ihåg vad det heter, men det är en förträngning av aorta som gör att det blir en fördröjning av pulsen mellan handleden och ljumsken. Alltså om man tar pulsen i ljumsken och handleden samtidigt så är dom i otakt.

Hur många är det som irriterar sig på kedjebrev? Jag gillar dom inte, "skicka ett recept på kladdkaka till den som står högst på listan...(osv) ... så får du inom tre veckor 48 nya kladdkakerecept" ... Hur många får man? Inte ett enda troligtvis. Men ett slags kedjebrev som faktiskt är positivt och som verkligen fortsätter är kunskap.

Två duktiga ssk har jag visat hur man ser vad glukonak är. Alltså glukosdropp med tillsatt natrium och kalium. GLUKOs NAtrium Kalium = GLUKONAK. Om dessa två i sin tur visar detta för vardera två andra och dessa fyra i sin tur ytterligare två var ... Så lär ut vad ni kan, även om det bara är en liten sak. För någon kan en liten sak vara en stor aha-upplevelse. (Eller hur Ida!?  Butterfly med säkerhetsknapp? Eller varför man skall "puffa" förfyllda NaCl-sprutor innan man tar av korken!!!)

Lite som i  filmen "Skicka vidare" (original: Pay it forward). Väl värd att se.

Klippt och klistrat från Wikipedia:

12-årige Trevor McKinney (Haley Joel Osment) bor i Las Vegas lite fattigare kvarter, med sin mamma Arlene (Helen Hunt). Arlene försöker vara en bra mamma samtidigt som hon har två jobb och sliter för att ge sin son ett bättre liv. Trevor och hans klass får en uppgift av sin SO-lärare, Eugene (Kevin Spacey); att tänka ut ett sätt att kunna förändra världen. Trevor är den som kommer på den bästa idén. En man som även har uppmärksammat Trevors idé letar och letar efter personen som kom på det och hälsar på människor som varit med och "skickat vidare". Han fortsätter sedan för att hitta personen som från början startade detta och får världens chock när han märker var och från vem det kommer ifrån.

Jag har inte sett den på flera år men den har gått på TV med jämna mellanrum, så vill ni se en må-bra-film  är den ett bra val.

Må gott och lev vidare genom din kunskap...

Vårdens Kinder-ägg... flera yrken i ett

Vad har jag för yrke? Vad innebär mitt yrke? Jag vet vad det står på legitimationsbeviset från Socialstyrelsen. Men vad innebär mitt yrke i praktiken? Ibland känner jag mig som en sekreterare med all dokumentation, ringa hit och dit med kommuner och samordna med hemtjänst och hemsjukvård.

Vad är jag mer? Jo, jag är även tolk när läkaren pratar grötig Danska så patienterna inte förstår ett smack vad han säger.

Och när läkaren beter sig som en åklagare måste jag vara försvarsadvokaten. Var kom det ifrån? Jag som var den tystaste i klassen i grundskolan och fått lära mig sen jag var liten att läkare är auktoriteter som man inte säger emot. 

Var det verkligen jag som blev så arg så det rök ur öronen på mig när läkaren vägrade skriva på ett papper som en anhörig hade rätt till enligt svensk lag.... Var kom den förmågan ifrån?

Eller när det sista jag sa till läkaren på kvällen att skriva fram läkemedlen till patienterna så det går att signera morgonmedicinerna nästa dag. Otur för läkaren att det även var jag som jobbade på morgonen så jag visste att det hade blivit tillsagt att han skulle göra det. 

Vad är det som gör att jag älskar mitt jobb trots allt strul runtomkring?

Härliga arbetskamrater både usk och ssk, skratten i fikarummet, practical jokes och naturligtvis feedback från patienter och anhöriga som är så tacksamma för det vi gör och glada för den goda omvårdnaden de får.

I skrivande stund är det 45 min kvar tills jag tar på mig den blåa smurfdräkten för att jobba kvällspass... Får se vad denna kvällen ger, jag vet aldrig vad som väntar mig, det är nytt varje dag....

Bring it on.... =)

Bemötandets ytterligheter

I utbildningen till sjuksköterska ingår mycket diskussioner om bemötande av patienter och anhöriga. Undrar om detta inte gäller alla vårdkategorier?

Jag har arbetat som usk på MAVA i ca 1½ år innan jag blev färdig ssk. En av medicinläkarna som jag har sett där under denna tid när jag som usk har hjälpt till med olika patienter som blivit akut sjuka, jobbade häromkvällen när jag ringde och behövde hjälp med en av mina patienter. Han kommer in på avdelningen och frågar efter mig. När kollegan pekar på mig kommer han fram och tar i hand och presenterar sig. Har jag verkligen varit osynlig i 1½ år?? Är jag plötsligt en person för att jag har bytt titel på min namnskylt??

Om vi nu backar tillbaka till min tid som usk så var det en natt jag jobbade och en kirurgläkare kallades in till obsen för att undersöka en patient. Läkaren kommer in och presenterar sig för mig först (alltså som usk), för jag var närmast från det håll han kom från. Han tog i hand, mycket artigt och trevligt.

Vad har han gått för kurs som inte den andre läkaren har gjort?... Svaret fick jag redan i vintras strax efter kirurgläkaren hade lämnat avdelningen. Den ssk som jag jobbade med berättade att han även är utbildad ssk innan han blev läkare.

Det förklarar saken!!!

Eller är det så att en del har det bara i sig och en del har det inte oavsett kurser och utbildningar??

Ego-boost!

Som nyfärdig ssk behöver man lite uppmuntran och positiva händelser för att känna att "jag kan"! Sådana händelser är tex när en erfaren ssk kommer och frågar om jag kan sätta en PVK för både hon och en annan äldre ssk har försökt.

Presenterar mig för patienten och småpratar lite medan jag dukar upp vad det är jag ska ha. Allt för att slå bort tanken på att det är två duktiga sjuksköterskor som redan har stuckit henne flera gånger och misslyckats. Tycker mig kunna se ett litet kärl. Stasar upp, spritar och säger till patienten att nu sticker jag henne.... Och nålen glider in och jag får blodindikation direkt. Tar bort mandrängen och konstaterar att det är ordentligt backflöde!! High Five!

Eller när jag vid ett par tillfällen har upptäckt att läkaren inte har kollat röntgen- och ultraljudssvar på mycket allvarlig och ganska allvarligt tillstånd. En tackade mig för att jag hade sett det och erkände att han hade glömt av den patienten.

Ska jag behöva vara arbetsledare till läkarna också??

En vanlig helg på MAVA

Efter helgens pass känns det som att jag har jobbat dygnet runt. 

Kvällspass 13.30-22.00 direkt följt av  6.45-22.00 på nästa dag. Arbetsmässigt kan det inte bli mer jobbigt heller. Många sjuka och arbetsmässigt tunga patienter. Röntgensvar på kvällen som visar rupterat bukaortaaneurysm... (bara att stava det ordet är en utmaning)... Ringer jourläkare som slår på stora trumman och kallar in det grönklädda gänget. Mitt jobb blir att ta hand om anhöriga och patienten på bästa sätt. Alla är helt överens att ta chansen även om den är liten. Utan operation finns det bara en utväg. 

På förmiddagen efter har min kollega på den andra halvan av gula sidan flera dåliga patienter, jag frågar om hon behöver hjälp. Jag ser stressen i hennes ögon och hon undrar om jag kan sätta ett "ringer" på en patient. Såklart... Det är det minsta jag kan göra. Småpratar med patienten medan jag gör detta. Vi ler och pratar om ditten och datten och jag går sedan till en av mina patienter. Strax efter larmar det och jag hör min kollega skrika "HJÄRTSTOPP" från rummet där jag precis pratat med patienten. Alla rusar dit, fort ut med sängen och rullar iväg till akutrummet. Jag ringer larmnumret och telefonisten svarar innan det ens gått fram en signal tror jag... Förklarar vad det gäller och vilket rum läkarna skall gå till. 

Hjärtbrädan  läggs snabbt under patienten. Hjärtkompressioner påbörjas direkt av en annan kollega, hur fungerar "deffen" som är helt ny, stresspåslag... någon vet och kopplar ihop. Deffen börjar prata, alla tar ett steg från sängen. Hjärtkompressioner fortsätter.  Varför är inte sugen iordninggjord och kopplad för att användas direkt? Ännu mer stress.Patienten intuberas och börjar sugas.

En läkare ställer frågan "Är patienten nollad?" ... Nej... säger min kollega. En annan läkare går ut och kollar journalen, jo, nollad 45 min tidigare utan att min kollega fått veta av rondande läkare som gjort detta. Arbetet avbryts. 

Bägaren rinner över för min kollega, hennes första hjärtstopp. Jag känner mig lugn.... nu... men kommer säkert reagera precis likadant när det är min tur att få hjärtstopp på någon mina patienter. Nu kunde jag stå lite vid sidan om och hjälpa till. Jag lägger armen om min kollega, tar henne åt sidan och säger till henne att sätta sig ner och andas. Räcker fram en chokladkaka... Lite sött är inte fel efter ett sånt här otroligt stresspåslag.

En läkare berömmer hela arbetslaget för snabb insats trots utgången. 

Nu börjar nästa fas i arbetet, min kollega tar hand om anhöriga som var påväg till patienten på besökstiden och möts av detta beskedet. Akutvagnen skall återställas och plomberas. En genomgång av hur akutrummet fungerar för alla nya (unga) sommarvikarier.

Jag får så småningom åka hem... Det tar ett tag innan jag kan varva ner och John Blund kommer på besök... Jag är ledig 23 timmar innan jag ska göra nattpass. Beslutar mig för att om det är lugnt skall jag gå igenom allt igen med akutrummet. Uppdatering inför nästa gång det behöver användas borde göras oftare. Nästa gång kanske det är min patient. Rummet är helt nytt, det har inte varit akutrum så länge. Bara en sådan sak... att inte tänka på det gamla rummet som ett akutrum. 

Hur gick det för min patient då? På vägen till operationen var det en leende patient som såg positivt på livet och att detta skulle bli bra..... 

Himlen har fått en leende och lycklig ängel.... 

Habitualtillstånd

"Tur att en ble som en ble när en inte ble som en sulle"

Flera av undersköterskorna jag jobbar med är blivande sjuksköterskor. Det är lite roligt att höra vilken kurs dom läser och ska läsa till hösten. Tänker ibland på mikrobiologikursen i termin 3... Tänk så hysteriskt noga vi var med allt, vi såg bakterier överallt. Till viss del med rätta... Buffémat var inte att tänka på, handtag, telefoner, klockor, smycken, mynt... ...För att inte tala om självplocket i godishyllorna!! Vilka bakteriehärdar!! ojojoj... ja allt var potentiell bakteriesmitta..

Nåja, kursen avslutas efter några veckor med en tenta och så sakteliga återgår vi alla till det vi var innan, om än med en liten tanke i bakhuvudet... För visst äter jag plockgodis och jag torkar inte av kundvagnens handtag med spritservett innan jag handlar...

Jag har återfått mitt habitualtillstånd... ;-)

Maskiner vs Människor

Dag efter dag skrivs det artiklar i lokaltidningen om katastrofala arbetssituationer, patientsäkerhet, överbeläggning och arbetsmiljöverket som ser över läget på medicinkliniken på NÄL just nu. Det är katastrofalt med patienter i korridor där det hängs upp lakan över sängen för att skymma lite ljus från lysrören.

Men vad görs det från ledningshåll?? Nada! Rien! Niente! NOTING!!

Jag diskuterade detta med en bekant till mig som berättade ett exemel från sin arbetsplats, en snickarfirma. Chefen hade glömt köpa lussebullar till kaffet på luciadagen ett år. Alla satt kvar i byschan och rörde sig inte ur fläcken förrän chefen åkte och köpte lussebullar.

Detta skulle aldrig hända inom vården för det är människor vi hanterar inte verktyg och maskiner. Maskinen dör inte av att stå still någon timma. Skulle vi sätta oss i fikarummet och inte dela ut mediciner till patienterna förrän ledningen hade ringt in mer personal eller öppnat några avdelningar till så hade varenda patient dött på avdelningen...

En kanske märklig liknelse mellan uteblivna lussebullar och mediciner, men det visar på att ledningen inom hälso- och sjukvården vet att vi som jobbar i personalstyrkan på golvet kommer att fixa detta ändå för att ta hand om patienterna på bästa sätt... eller i alla fall så gott vi kan... Det är sedan när vi kommer hem som vi gråter till följd av att vi är utarbetade...

Jag jobbar även inom hemsjukvården i kommunen där det är betydligt lugnare tempo just nu. Idag när jag var hemma hos en patient så kom det på tal om situationen på NÄL. Hon var mycket väl medveten och insatt i problemet. Jag berättade att jag kommer vara en av personalen imorgon....

- Åhh... då kommer patienterna få det bra...

Det är ju därför vi jobbar inom vården, för att ta hand om människor som har det svårt, som behöver hjälp, och som är så tacksamma för det vi gör...

Men bara för att jag älskar mitt jobb -  och jag har valt det själv - så är det inte sagt att jag måste acceptera  oacceptabla arbetsförhållanden, låg lön och uteblivna raster... 


Mer lussebullar åt vårdfolket!! :)

Mat och medicin... eller... mat som medicin

Ett mått att mäta övervikt, BMI, kan också användas för att mäta det motsatta. Är det så att det egentligen är bättre att mäta undervikt? En vältränad person får ett BMI som lätt kan överstiga gränsvärdet för övervikt. Muskler väger mer än fett. 

Men vad lever en person på när det varken finns muskler eller fett i kroppen? När BMI kan vara så lågt som hälften av gränsen för underviktig? 

Hur tar patienten till sig möjligheten att bli frisk efter flera års sjukdom? Med det enklaste och basalaste av mediciner som finns. Smörgås med smör och ost, jordgubbar och grädde...

Vissa sjukdomar spenderas miljoner på för att hitta ett botemedel, för andra finns botemedlet mitt framför oss i stort sett överallt.  För att bli botad måste patienten äta mat... För att äta mat måste patienten vilja bli botad...

Moment 22....

Överbeläggning och gamla gubbar

Idag var en sån där dag när det går i ett hela tiden. Fikarast hanns inte med. Överbeläggning x2 på en avdelning som inte ska ha överbeläggning pga att det är trångt som det är. Om brandinspektionen skulle komma och göra en koll så skulle dom få spader!! 

Detta går naturligtvis inte patienterna obemärkt förbi. Det finns inga rum, endast draperier som avskiljare mellan de olika sängplatserna, så alla hör vad som sägs. 

Jag sitter och dokumenterar och försöker få ihop allt vad som ska göras med patienterna när en av dem kommer fram till disken där jag sitter... Jag minns inte hur han började samtalet men det slutade ialla fall såhär... 

"Jo.. det var en man som skulle åka nattåget och så var det alldeles fullt när konduktören kommer in och frågar om det möjligen skulle gå bra att få boka in en resenär i samma kupé. Jodå, det skulle väl gå bra. Men det var ju en detalj att det var en dam. Jo, men det skulle gå bra det också. De två satt i kupén och småpratade och sedan när det började bli dags att gå och lägga sig så säger mannen, gentleman som han är, att damen får välja vilken slaf hon vill ha. Om hon vill ligga över eller under. 

- Ja se det spelar ingen roll bara jag får ligga innerst!" 

Gamla gubbar med humor mitt i allt elände gillas som patienter!!

Änglar på jorden

Under min sista praktik i hemsjukvården var det en anhörig som skänkte en en ängladocka efter att patienten hade avlidit. "Änglar ska änglar ha" sa han. Men det är inte detta som titeln  i mitt blogginlägg syftar på.

Det finns inga så ärligt tacksamma patienter som de som har downs syndrom. Sedan är de även direkt ärliga åt andra hållet också och säger att nu räcker det med medicin, vill inte ha mer. Då gäller det att försöka truga och bara lite till.

Denna ärliga spontanitet och världens goaste kramar man får när de åker i från avdelningen gör att man orkar med den där jäktiga dagen med överbeläggningar så man inte ens hinner ta en kopp kaffe på språng.

En gång hörde jag ett uttryck som en mamma sa om sitt barn som har downs syndrom: De är änglar på jorden för att vi ska lära oss vad kärlek är...

Till alla er som har någon i er närhet som är en ängel på jorden:

 http://www.youtube.com/watch?v=CzzfG1Ku5LU&feature=related

Legitimerad junkie

Så har den då äntligen kommit med posten... Legitimationen. Beviset för att jag verkligen är sjuksköterska.. På riktigt!! *nyper mig i armen*

Det yttersta beviset på min kompetens och rätt till en yrkestitel, Sjuksköterska.  Jag har en självständig yrkesfunktion, kvalificerade arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar för patienternas säkerhet.

Är jag annorlunda som person mot vad jag var för 3 år sedan? Förmodligen, även om det inte riktigt känns så ibland. Jag är väl samma lilla Åsa som jag var då? Bara lite mer kunskaper om sjukdomar och anatomi... Har jag större tålamod för att jag älskar mitt nya yrke? För att jag går till jobbet med ett leende? Antagligen... Hur var det nu jag sa i talet på examensdagen? ... "En vilja att göra skillnad i någons liv leder till sjuksköterskeexamen". 


Undrar ibland om jag är Oxytocin-junkie. Vilken kick det är att som student mötas av en patient med nål- och sprutfobi som säger: "Åhhh... vad bra att det är Du som tar prover idag också" eller när jag fick en dos  uppåttjack på ett av mina första pass som sjuksköterska: "Vad glad jag blir att det är du som jobbar idag också, du är så go".


Får nog omvärdera detta med min vilja att göra gott för NÅGON ANNAN... Det är patienterna som gör gott för MIG!! :)

Motstridiga känslor i symbios

Kollade internetbanken och såg att det låg två poster som det stod LÖN på som inkommande bevakning. Den ena är sista lönen från Högskolan Väst och den andra är första lönen som sjuksköterska. Jag har gjort lite extrajobb då och då på högskolan den senaste terminen och sparat arvodesräkningen för att få en lite större summa.

Grundlönen för juni som sjuksköterska kommer in efter midsommarhelgen. Min första lön som sjuksköterska! Vilken lycka... Jag har verkligen äntligen blivit det som jag alltid har velat bli, men livet tog mig på en väldigt krokig resa innan raksträckan uppenbarade sig. 

Det är med vemod som jag lämnar Högskolan Väst bakom mig efter 11 år som anställd där och med största glädje som jag går in i en ny roll och ett nytt yrke. 

Vemod och glädje som yin och yang i fullständig symbios....

Sömnbrist, skottkärror och suprapubiskateter

Dagen innan min första natt som ssk var det strålande solsken, grannar som kör gräsklippare i stereo... Noterar öronproppar till inköpslistan och även ögonbindel alternativt ny rullgardin i svart!! 

Kommer till jobbet och känner mig lugn, jag ska gå bredvid en erfaren ssk... Börjar räkna in hur många som har kommit och vi inser alla att det kommer inte någon erfaren ssk till mig.... Får en flashback till förra veckan då samma sak inträffade.... 

Fick veta att det var hyfsat lugnt på avdelningen. Ok, det blir kanske en bra natt. Natten började bra. Två inskrivningar, fyra antibiotika.... morgonen kom och min sömnbrist började göra sig påmind utan att jag egentligen kände av det just då... Hade gått på tå hela natten, kollade mediciner, vem skulle ha antibiotika, extra kontroller på kvinnan som intoxikerat sig...

En surrealistisk händelse utspelar sig utanför vårt fikarum där vi sitter och småpratar... En patient kommer körande med en fåtölj som han vält på sidan. Han kör alltså hållandes i fåtöljsbenen. Denna möbel var naturligtvis en skottkärra... Så tokigt att vi inte såg det.... Detta fortsätter under efternatten med ommöblering av de flesta stolar som han hittar.

En man som har haft febertoppar får plötsligt hög feber igen och jag ringer medicinjouren. Akut CRP-prov, alvedon och ny kontakt med läkaren om en timme. CRP som var 3-siffrigt redan dagen innan hade nu fördubblats i värdet. 

Dagpersonalen börjar komma in... Då händer det... Mannen med "skottkärran" drar ut sin suprapubiskateter!! Jag har en halvtimme kvar att jobba denna natt... Varför just nu.... Det gick bra tack vare pigga och fräscha kollegor som tog över på dagen...

Och jag kunde åka hem och sova.... eller??

Nya roller

- Var är Ingrid? (Sjuksköterska som egentligen heter nåt annat)

- Hon är på utbildning. 

- Vem är det som har hand om hennes patienter då? 

- Det är jag..... 

- Ja-jaa... men vilken sjuksköterska är det som har hand om hennes patienter? 

- Jaaa... det är jag....

Varpå personen tittar lite närmare på min namnskylt och kramar om mig när hon säger...

- Men förlåt mig.... Grattis!!

Hon hade glömt av att jag var färdig ssk och har sett mig som undersköterska i ett halvår som hon har jobbat på avdelningen. Inte lätt med nya roller sådär från en dag till en annan.... Inte för mig heller... 

En annan händelse under min första vecka som sjuksköterska satte min arbetsledande förmåga på ett litet prov. En patient vinkade mig till sig och viskade att hon mådde väldigt dåligt av att en undersköterska luktade parfym. Jag sa att jag skulle säga till henne. 

Hur skulle detta gå nu då, erfarna undersköterskor som blir tillsagda av en ny sjuksköterska som alldeles nyss var deras jämlike. Det fanns inget annat att göra än att när "mina" två uskor gick förbi mig i korridoren vände jag mig om och sa som det var att patienten hade reagerat på parfymen och om hon som inte luktade parfym kunde gå in i det rummet om någon av patienterna ringde på klockan så skulle det underlätta för patienten. 


Det gick jättebra och hon som luktade parfym tog inte alls illa vid sig. Och jag kan iofs tycka att man inte behöver ha mer än svagt doftande deodorant på sig när man jobbar inom vården för att undvika lidande för patienterna. Då behöver liknande situationer inte uppstå.