Operation kalenderbilder!

Ibland blir filmen inspiration i verkligheten.
En riktigt må-bra-film är Kalenderflickorna. Undrar om det är den
filmen som någon i operationspersonalen på Uddevalla sjukhus har sett
och sedan kläckte idén på att göra en egen kalender till förmån för
något välgörande ändamål.

Tissel och tassel har försiggått på avdelningen under våren för att
cheferna inte ska veta något. Nåja... högsta chefen fick ge sitt OK
innan dom vågade ge sig på detta.

Nu är kalendern färdig och har presenterats för både chefer och i
lokaltidningen. Jag har inte (än) sett alla bilderna, men särskilt
ekivokt tycker jag inte det verkar vara som det skrevs i tidningen.
Däremot en mycket stor portion humor både i bilder och bildtexter.
 

Vissa av kommentarerna på nätupplagan av tidningen gnäller över
sexistiska inslag. Visst... kanske det men när moralgubbar och
batikhäxor har klagat färdigt så tror jag att det positiva kommer
överväga i alla fall.  Överskottet går till ett sjukhus i Nepal - där
det verkligen gör skillnad. 

Jag föreslår att ni som gnäller tar och ser filmen Kalenderflickorna!
Där kan ni snacka om sexistiska bilder!! Men vilka bilder sen!
Snygga och verkligen konstverk. Anders Zorn ... är hans tavlor
sexistiska eller är det kanske rent av porr?

Undrar om det är någon avdelning som vågar ta över "stafettpinnen"
och börja göra upp planer för kalender 2014?? Men det verkar som
om det skall först blir ett prejudicerande fall för att diskutera
lämpligheten med bilderna.

Vad finns det egentligen att diskutera?? Det är för en god sak,
personalen har skoj och det kan sannerligen behövas lite humor och
sammanhållning i personalgruppen – oavsett avdelning. Med detta
tror jag att verksamheten får ett lyft och det blir bättre vård till
patienterna om personalgruppen är positiva och trivs tillsammans.

Så kära sjukhusledning... var inte så stela och rädda för vad "andra" ska
tycka och tänka. Det har skett på fritiden, det är för en bra sak och
personalen har skoj tillsammans.

Vad kan vara fel liksom??

I min förvirrade hjärna

Ibland undrar jag hur det står till i min hjärna. Det dyker upp funderingar som jag tror i alla fall ingen i min  vänkrets har funderat på. Ungefär som frågan vad vattnet har för betydelse för sjöfarten. 

Men såklart handlar det om sjukvård och har kanske lite att göra med att jag jobbar på en avdelning som har hand om amputationer. 

Frågan som dök upp när jag var påväg till jobbet var alltså ... Hur tar man blodtryck på en person som varken har armar eller ben?? 

När det blev en lite lugnare stund på natten så dök den upp igen och jag frågade min kollega om hon visste. Efter första funderingen så tyckte hon inte att frågan var så konstig som jag tyckte. Hon hade inget svar men är också en person som inte kan släppa en fråga bara sådär utan hon ringer ner till IVA och frågar. 

Undrar vad dom tänkte om oss när vi ställer sådana frågor mitt i natten... haha... 

Vi fick i alla fall ett svar. Man sätter en sorts artärnål i ljumsken som omvandlar blodflödet till blodtryck. 

Den som inget frågar får inget veta!! 

:-)

Patientens självbestämmande till vilken gräns?

Någon gång då och då hoppar jag in och gör ett pass på hemsjukvården. Det är väldigt annorlunda mot vården på sjukhuset. Samtidigt spännande och ibland väldigt utmanande. På sjukhuset är det patienten som är på besök hos oss. I hemsjukvården är jag som sjuksköterska på besök hos patienten. I deras hem. 

Oavsett om det är på sjukhuset eller i hemsjukvården så har patienten rätt till självbestämmande. Men var går gränsen? Om det är risk för patientens egen hälsa? Och ska vi ge upp om en patient är allt för påstridig och vägrar ge sig? Trots att det går emot allt vad jag har lärt mig?  När inte ens föräldrarna når fram och kan övertala sitt barn? Var går gränsen för övertalning och övervåld? Ska jag tvinga hen att göra som jag säger? Jag är inte särskilt stor och en tonåring oavsett om det är tjej eller kille är väldigt stark. 

Om jag skulle utföra detta på en examination skulle jag bli underkänd direkt. Det gäller alltså CVK som jag skulle ge hen antibiotika genom. Hen  vägrade lägga sig ner under proceduren och 3-vägskranen skulle absolut inte vara kvar efteråt. Trots att hen varit på sjukhuset och fått det förklarat för sig vad det betyder och trots att jag, en annan sjuksköterska och även föräldrarna försökte övertala att lägga sig ner.

Bild lånad från nätet

Jag kan till viss del förstå hens reaktion. Att tonåringar är sura och trumpna, ibland fruktansvärt envisa och ger sina föräldrar gråa hår i förtid är inget nytt. Men när hen inte lyssnar på experter som varnar för beteendet som kan leda till mycket allvarliga komplikationer vad gör man då?

Hen är i förnekelsefasen, eftersom det blir ett hinder i den normala utvecklingen. Hen har berövats hela början på tonårsperioden med allt vad det innebär. Den tiden har tillbringats på sjukhuset istället för med kompisar. Helst hade hen inte velat att vi var där över huvud taget. Sitter med hörlurar med musik och säger inte hej eller hejdå. Tittar inte på mig när jag förbereder det jag ska göra.

Det är inte alltid vi är två ssk i hemsjukvården, det var vi denna gången som tur var. Det var jag som fick ge läkemedlet eftersom den andra ssk fick ett samtal precis när det skulle ges. Det kändes inte bra. Jag var jättenervös och kände mig plötsligt väldigt osäker. Vad skulle hända om hen får luftemboli? Jo, jag har ju gjort fel. Trots att det finns vittnen på att jag inte hade någon möjlighet till något annat. 

Jag trivs nog bäst med att jobba med äldre, de är tacksamma och gör som jag säger och är  övertalningsbara även om de är dementa. 

Diethysteri

Det är väldigt mycket reportage om dieter i media just nu. LCHF och GI för att nämna de populäraste. För några år sedan var det GI som var mest i ropet men nu har pendeln svängt om och LCHF är mycket i ropet. Debatten går ibland het i diverse program. Såg härom dagen en debatt mellan professor i medicinsk och fysiologisk kemi (Charlotte Erlandson-Albertsson) och en läkare (Andreas Eenfeldt) som var varandras motpoler, naturligtvis, för att få en debatt. 

LCHF innebär alltså att man äter minimalt med kolhydrater och mer av fett och protein. Hjärnans bränsle är socker, alltså kolhydrater. Till viss del kan fett och protein omvandlas till kolhydrater för att försörja hjärnan, men inte fullt ut och till slut kommer hjärnan att få lida för detta genom förändrad struktur och symtom som liknar EP och Parkinson, enligt Charlotte. 

Förespråkaren (Andreas) tog upp viktnedgång och positiva blodsockernivåer för diabetiker som positiv effekt. Men vad ger detta på längre sikt? Det är ändå ett relativt nytt fenomen som många har hängt på för att gå ner i vikt snabbt. 

Jag är ingen dietfantast och skulle ha mycket svårt att avstå frukt och grönsaker. Det som kan vara positivt med LCHF på kortare sikt är att bryta sockerberoendet och regelbundna måltider. Men för att gå ner i vikt handlar det ändå om i slutändan att ha ett litet energiunderskott, alltså göra av med mer kalorier än vad som stoppas in. 

Ät vanlig mat och ut och rör på dig så går du ner i vikt, det är min diet!

Syster Groda!!

Normalt sett gillar jag inte att bli kallad annat än just mitt namn, men inatt fick jag ett smeknamn som jag faktiskt känner mig hedrad att ha fått. 

Igår när jag kom till jobbet fick jag rapport om att det en patient som var väldigt ledsen. Hennes anhöriga hade inte vart speciellt uppmuntrande utan tryckte ner henne med kommentarer som "Hur ska du kunna klara dig när du kommer hem?", "Hur ska du kunna gå hemma när du inte ens kan gå utanför rummet här?" 

Det spelar väl ingen roll om hon inte kan gå i hela korridoren. 5 vändor fram och tillbaka i patientrummet duger precis lika bra.

När jag sedan gick runt och hälsade på patienterna inför natten satte jag mig vid hennes säng och sa att jag skulle berätta en liten historia för henne. Jag såg på henne allteftersom jag berättade hur hon lyste upp. Hon tackade mig och sa "det ska jag ta åt mig". Senare på natten när hon behövde hjälp till toa sa hon att hon tänkt mycket på det jag sa och hon kände sig mycket bättre och starkare att klara sig när hon kommer hem. 

Så inatt när jag kom till jobbet och som vanligt gick runt och hälsade på patienterna hör jag från säng 12:3: "Där kommer ju Syster Groda" 

Vad var det då jag sa?? 

Det var ett gäng grodor som skulle klättra upp för ett högt berg. Nedanför stod resten av grodfolket och ropade "Ni kommer aldrig att klara det" "Det går inte, det är för högt" "Det är för brant". 

Grodorna klättrade på men en efter en gav upp och ramlade ner. 

Till slut var det bara en groda kvar som klättrade på och till slut nådde han toppen av berget! 

Han var nämligen döv och hade inte hört alla negativa kommentarer som ropades där nere. 

Nu går 71:an i himlen in

Praktiska museum där saker får användas och testas brukar vara ganska kul att besöka. Ofta är de anpassade för barn att hantera sakerna.Detta kräver såklart att sakerna är tåliga.

Men vad händer om en ny avdelning skall startas på sjukhuset? Jo, det blir nästan som ett museum. Då rotas det fram hjälpmedel från dom djupa källarvalven, för det får ju inte kosta någonting. En rollator med träsits och spännband som bromsar. Lite knirrande vid varje varv på hjulen.

Vad blir det om man korsar en rullstol och en toalett? En antik toastol på hjul. Joo... det är faktiskt sant, den är i full bruk i nutid 2012.

Vissa saker är faktiskt bättre på det äldre sjukhuset i Uddevalla än på NÄL. Till exempel så finns det en varuhiss där man skickar proverna direkt till lab. Eller när man ringer till en annan avdelning för att få medicin som saknas ... det skickas i hissen och man slipper springa tvärs över hela sjukhuset för att hämta medicinen.

Numera finns det modernare rörpost ropar vän av ordning. Jovisst, men det finns inte på alla avdelningar och vissa prover får inte skickas i rörpost. Och hur gör du om det saknas kuddar på avdelningen? De går inte att skicka i rörpost, men det går att skicka i varuhissen. 

Ibland kan jag undra om de rullatorerna som tillverkas idag om de fortfarande kommer vara i bruk om 50 år. Troligtvis inte.

71:an finns inte kvar längre, det var bara ett tillfälligt projekt i Uddevalla. Däremot har avdelningen flyttat till NÄL ... Och döm om min förvåning... eller nä förresten, är inte särskilt förvånad att museiföremålen följde med även till NÄL... 

Språklig mångfald

Det finns inget så frustrerande som att inte kunna förstå var patienten har ont, eller om det är något annat som inte känns bra. Fryser personen, är han eller hon hungrig, behöver gå på toa?? Väldigt mycket kan man kommunicera med hjälp av kroppsspråket och pekningar. Ja och nej  eller yes och no kombinerat med nickning eller huvudskakning förstår de flesta oavsett språk. 

Men ibland skulle det vara bra med en snabbkurs i diverse olika språk. När en patient inte kan grundläggande svenska och inte heller enkla engelska meningar.

Ibland har vi tur och det finns personal som kan det språk som patienterna pratar. Till och med finska är väldigt frustrerande att inte kunna prata med en patient. Så patienterna behöver inte komma långt bort ifrån för att det ska bli problem med språket. 

Precis  som vi har blädderställ med diverse telefonnummer borde det finnas samma med olika språk och enkla meningar som kan komma att behövas för att underlätta för patienterna att kommunicera och förklara vad de vill.

Just detta arbetspass hade vi en bosnisk patient som varken kunde svenska eller engelska. Hon pratade bara bosniska... och hon pratade mycket. Det syntes att hon var besvärad men vi fick inte klart för oss vad det var. Till slut fick vi henne till toaletten och när hon satt där och pratade och pratade och nån gång ibland ett litet skratt. Undersköterskan och jag sa i mun på varandra att hon kan ju mycket väl säga att "där står dom som två idioter och förstår inte ett smack vad jag säger".  


Jag gick till datorn och tänkte få översättning på några enkla meningar för att vi skulle kunna förstå varandra. Google translate har sina brister upptäckte jag. Bosniska trodde jag fanns med. Det gjorde det inte. Däremot fanns urdu och telugu. Var i allsin dar pratar man urdu eller telugu?