Ego-boost!

Som nyfärdig ssk behöver man lite uppmuntran och positiva händelser för att känna att "jag kan"! Sådana händelser är tex när en erfaren ssk kommer och frågar om jag kan sätta en PVK för både hon och en annan äldre ssk har försökt.

Presenterar mig för patienten och småpratar lite medan jag dukar upp vad det är jag ska ha. Allt för att slå bort tanken på att det är två duktiga sjuksköterskor som redan har stuckit henne flera gånger och misslyckats. Tycker mig kunna se ett litet kärl. Stasar upp, spritar och säger till patienten att nu sticker jag henne.... Och nålen glider in och jag får blodindikation direkt. Tar bort mandrängen och konstaterar att det är ordentligt backflöde!! High Five!

Eller när jag vid ett par tillfällen har upptäckt att läkaren inte har kollat röntgen- och ultraljudssvar på mycket allvarlig och ganska allvarligt tillstånd. En tackade mig för att jag hade sett det och erkände att han hade glömt av den patienten.

Ska jag behöva vara arbetsledare till läkarna också??

En vanlig helg på MAVA

Efter helgens pass känns det som att jag har jobbat dygnet runt. 

Kvällspass 13.30-22.00 direkt följt av  6.45-22.00 på nästa dag. Arbetsmässigt kan det inte bli mer jobbigt heller. Många sjuka och arbetsmässigt tunga patienter. Röntgensvar på kvällen som visar rupterat bukaortaaneurysm... (bara att stava det ordet är en utmaning)... Ringer jourläkare som slår på stora trumman och kallar in det grönklädda gänget. Mitt jobb blir att ta hand om anhöriga och patienten på bästa sätt. Alla är helt överens att ta chansen även om den är liten. Utan operation finns det bara en utväg. 

På förmiddagen efter har min kollega på den andra halvan av gula sidan flera dåliga patienter, jag frågar om hon behöver hjälp. Jag ser stressen i hennes ögon och hon undrar om jag kan sätta ett "ringer" på en patient. Såklart... Det är det minsta jag kan göra. Småpratar med patienten medan jag gör detta. Vi ler och pratar om ditten och datten och jag går sedan till en av mina patienter. Strax efter larmar det och jag hör min kollega skrika "HJÄRTSTOPP" från rummet där jag precis pratat med patienten. Alla rusar dit, fort ut med sängen och rullar iväg till akutrummet. Jag ringer larmnumret och telefonisten svarar innan det ens gått fram en signal tror jag... Förklarar vad det gäller och vilket rum läkarna skall gå till. 

Hjärtbrädan  läggs snabbt under patienten. Hjärtkompressioner påbörjas direkt av en annan kollega, hur fungerar "deffen" som är helt ny, stresspåslag... någon vet och kopplar ihop. Deffen börjar prata, alla tar ett steg från sängen. Hjärtkompressioner fortsätter.  Varför är inte sugen iordninggjord och kopplad för att användas direkt? Ännu mer stress.Patienten intuberas och börjar sugas.

En läkare ställer frågan "Är patienten nollad?" ... Nej... säger min kollega. En annan läkare går ut och kollar journalen, jo, nollad 45 min tidigare utan att min kollega fått veta av rondande läkare som gjort detta. Arbetet avbryts. 

Bägaren rinner över för min kollega, hennes första hjärtstopp. Jag känner mig lugn.... nu... men kommer säkert reagera precis likadant när det är min tur att få hjärtstopp på någon mina patienter. Nu kunde jag stå lite vid sidan om och hjälpa till. Jag lägger armen om min kollega, tar henne åt sidan och säger till henne att sätta sig ner och andas. Räcker fram en chokladkaka... Lite sött är inte fel efter ett sånt här otroligt stresspåslag.

En läkare berömmer hela arbetslaget för snabb insats trots utgången. 

Nu börjar nästa fas i arbetet, min kollega tar hand om anhöriga som var påväg till patienten på besökstiden och möts av detta beskedet. Akutvagnen skall återställas och plomberas. En genomgång av hur akutrummet fungerar för alla nya (unga) sommarvikarier.

Jag får så småningom åka hem... Det tar ett tag innan jag kan varva ner och John Blund kommer på besök... Jag är ledig 23 timmar innan jag ska göra nattpass. Beslutar mig för att om det är lugnt skall jag gå igenom allt igen med akutrummet. Uppdatering inför nästa gång det behöver användas borde göras oftare. Nästa gång kanske det är min patient. Rummet är helt nytt, det har inte varit akutrum så länge. Bara en sådan sak... att inte tänka på det gamla rummet som ett akutrum. 

Hur gick det för min patient då? På vägen till operationen var det en leende patient som såg positivt på livet och att detta skulle bli bra..... 

Himlen har fått en leende och lycklig ängel.... 

Habitualtillstånd

"Tur att en ble som en ble när en inte ble som en sulle"

Flera av undersköterskorna jag jobbar med är blivande sjuksköterskor. Det är lite roligt att höra vilken kurs dom läser och ska läsa till hösten. Tänker ibland på mikrobiologikursen i termin 3... Tänk så hysteriskt noga vi var med allt, vi såg bakterier överallt. Till viss del med rätta... Buffémat var inte att tänka på, handtag, telefoner, klockor, smycken, mynt... ...För att inte tala om självplocket i godishyllorna!! Vilka bakteriehärdar!! ojojoj... ja allt var potentiell bakteriesmitta..

Nåja, kursen avslutas efter några veckor med en tenta och så sakteliga återgår vi alla till det vi var innan, om än med en liten tanke i bakhuvudet... För visst äter jag plockgodis och jag torkar inte av kundvagnens handtag med spritservett innan jag handlar...

Jag har återfått mitt habitualtillstånd... ;-)

Maskiner vs Människor

Dag efter dag skrivs det artiklar i lokaltidningen om katastrofala arbetssituationer, patientsäkerhet, överbeläggning och arbetsmiljöverket som ser över läget på medicinkliniken på NÄL just nu. Det är katastrofalt med patienter i korridor där det hängs upp lakan över sängen för att skymma lite ljus från lysrören.

Men vad görs det från ledningshåll?? Nada! Rien! Niente! NOTING!!

Jag diskuterade detta med en bekant till mig som berättade ett exemel från sin arbetsplats, en snickarfirma. Chefen hade glömt köpa lussebullar till kaffet på luciadagen ett år. Alla satt kvar i byschan och rörde sig inte ur fläcken förrän chefen åkte och köpte lussebullar.

Detta skulle aldrig hända inom vården för det är människor vi hanterar inte verktyg och maskiner. Maskinen dör inte av att stå still någon timma. Skulle vi sätta oss i fikarummet och inte dela ut mediciner till patienterna förrän ledningen hade ringt in mer personal eller öppnat några avdelningar till så hade varenda patient dött på avdelningen...

En kanske märklig liknelse mellan uteblivna lussebullar och mediciner, men det visar på att ledningen inom hälso- och sjukvården vet att vi som jobbar i personalstyrkan på golvet kommer att fixa detta ändå för att ta hand om patienterna på bästa sätt... eller i alla fall så gott vi kan... Det är sedan när vi kommer hem som vi gråter till följd av att vi är utarbetade...

Jag jobbar även inom hemsjukvården i kommunen där det är betydligt lugnare tempo just nu. Idag när jag var hemma hos en patient så kom det på tal om situationen på NÄL. Hon var mycket väl medveten och insatt i problemet. Jag berättade att jag kommer vara en av personalen imorgon....

- Åhh... då kommer patienterna få det bra...

Det är ju därför vi jobbar inom vården, för att ta hand om människor som har det svårt, som behöver hjälp, och som är så tacksamma för det vi gör...

Men bara för att jag älskar mitt jobb -  och jag har valt det själv - så är det inte sagt att jag måste acceptera  oacceptabla arbetsförhållanden, låg lön och uteblivna raster... 


Mer lussebullar åt vårdfolket!! :)

Mat och medicin... eller... mat som medicin

Ett mått att mäta övervikt, BMI, kan också användas för att mäta det motsatta. Är det så att det egentligen är bättre att mäta undervikt? En vältränad person får ett BMI som lätt kan överstiga gränsvärdet för övervikt. Muskler väger mer än fett. 

Men vad lever en person på när det varken finns muskler eller fett i kroppen? När BMI kan vara så lågt som hälften av gränsen för underviktig? 

Hur tar patienten till sig möjligheten att bli frisk efter flera års sjukdom? Med det enklaste och basalaste av mediciner som finns. Smörgås med smör och ost, jordgubbar och grädde...

Vissa sjukdomar spenderas miljoner på för att hitta ett botemedel, för andra finns botemedlet mitt framför oss i stort sett överallt.  För att bli botad måste patienten äta mat... För att äta mat måste patienten vilja bli botad...

Moment 22....