Patientens självbestämmande till vilken gräns?

Någon gång då och då hoppar jag in och gör ett pass på hemsjukvården. Det är väldigt annorlunda mot vården på sjukhuset. Samtidigt spännande och ibland väldigt utmanande. På sjukhuset är det patienten som är på besök hos oss. I hemsjukvården är jag som sjuksköterska på besök hos patienten. I deras hem. 

Oavsett om det är på sjukhuset eller i hemsjukvården så har patienten rätt till självbestämmande. Men var går gränsen? Om det är risk för patientens egen hälsa? Och ska vi ge upp om en patient är allt för påstridig och vägrar ge sig? Trots att det går emot allt vad jag har lärt mig?  När inte ens föräldrarna når fram och kan övertala sitt barn? Var går gränsen för övertalning och övervåld? Ska jag tvinga hen att göra som jag säger? Jag är inte särskilt stor och en tonåring oavsett om det är tjej eller kille är väldigt stark. 

Om jag skulle utföra detta på en examination skulle jag bli underkänd direkt. Det gäller alltså CVK som jag skulle ge hen antibiotika genom. Hen  vägrade lägga sig ner under proceduren och 3-vägskranen skulle absolut inte vara kvar efteråt. Trots att hen varit på sjukhuset och fått det förklarat för sig vad det betyder och trots att jag, en annan sjuksköterska och även föräldrarna försökte övertala att lägga sig ner.

Bild lånad från nätet

Jag kan till viss del förstå hens reaktion. Att tonåringar är sura och trumpna, ibland fruktansvärt envisa och ger sina föräldrar gråa hår i förtid är inget nytt. Men när hen inte lyssnar på experter som varnar för beteendet som kan leda till mycket allvarliga komplikationer vad gör man då?

Hen är i förnekelsefasen, eftersom det blir ett hinder i den normala utvecklingen. Hen har berövats hela början på tonårsperioden med allt vad det innebär. Den tiden har tillbringats på sjukhuset istället för med kompisar. Helst hade hen inte velat att vi var där över huvud taget. Sitter med hörlurar med musik och säger inte hej eller hejdå. Tittar inte på mig när jag förbereder det jag ska göra.

Det är inte alltid vi är två ssk i hemsjukvården, det var vi denna gången som tur var. Det var jag som fick ge läkemedlet eftersom den andra ssk fick ett samtal precis när det skulle ges. Det kändes inte bra. Jag var jättenervös och kände mig plötsligt väldigt osäker. Vad skulle hända om hen får luftemboli? Jo, jag har ju gjort fel. Trots att det finns vittnen på att jag inte hade någon möjlighet till något annat. 

Jag trivs nog bäst med att jobba med äldre, de är tacksamma och gör som jag säger och är  övertalningsbara även om de är dementa. 

Diethysteri

Det är väldigt mycket reportage om dieter i media just nu. LCHF och GI för att nämna de populäraste. För några år sedan var det GI som var mest i ropet men nu har pendeln svängt om och LCHF är mycket i ropet. Debatten går ibland het i diverse program. Såg härom dagen en debatt mellan professor i medicinsk och fysiologisk kemi (Charlotte Erlandson-Albertsson) och en läkare (Andreas Eenfeldt) som var varandras motpoler, naturligtvis, för att få en debatt. 

LCHF innebär alltså att man äter minimalt med kolhydrater och mer av fett och protein. Hjärnans bränsle är socker, alltså kolhydrater. Till viss del kan fett och protein omvandlas till kolhydrater för att försörja hjärnan, men inte fullt ut och till slut kommer hjärnan att få lida för detta genom förändrad struktur och symtom som liknar EP och Parkinson, enligt Charlotte. 

Förespråkaren (Andreas) tog upp viktnedgång och positiva blodsockernivåer för diabetiker som positiv effekt. Men vad ger detta på längre sikt? Det är ändå ett relativt nytt fenomen som många har hängt på för att gå ner i vikt snabbt. 

Jag är ingen dietfantast och skulle ha mycket svårt att avstå frukt och grönsaker. Det som kan vara positivt med LCHF på kortare sikt är att bryta sockerberoendet och regelbundna måltider. Men för att gå ner i vikt handlar det ändå om i slutändan att ha ett litet energiunderskott, alltså göra av med mer kalorier än vad som stoppas in. 

Ät vanlig mat och ut och rör på dig så går du ner i vikt, det är min diet!