Operation kalenderbilder!

Ibland blir filmen inspiration i verkligheten.
En riktigt må-bra-film är Kalenderflickorna. Undrar om det är den
filmen som någon i operationspersonalen på Uddevalla sjukhus har sett
och sedan kläckte idén på att göra en egen kalender till förmån för
något välgörande ändamål.

Tissel och tassel har försiggått på avdelningen under våren för att
cheferna inte ska veta något. Nåja... högsta chefen fick ge sitt OK
innan dom vågade ge sig på detta.

Nu är kalendern färdig och har presenterats för både chefer och i
lokaltidningen. Jag har inte (än) sett alla bilderna, men särskilt
ekivokt tycker jag inte det verkar vara som det skrevs i tidningen.
Däremot en mycket stor portion humor både i bilder och bildtexter.
 

Vissa av kommentarerna på nätupplagan av tidningen gnäller över
sexistiska inslag. Visst... kanske det men när moralgubbar och
batikhäxor har klagat färdigt så tror jag att det positiva kommer
överväga i alla fall.  Överskottet går till ett sjukhus i Nepal - där
det verkligen gör skillnad. 

Jag föreslår att ni som gnäller tar och ser filmen Kalenderflickorna!
Där kan ni snacka om sexistiska bilder!! Men vilka bilder sen!
Snygga och verkligen konstverk. Anders Zorn ... är hans tavlor
sexistiska eller är det kanske rent av porr?

Undrar om det är någon avdelning som vågar ta över "stafettpinnen"
och börja göra upp planer för kalender 2014?? Men det verkar som
om det skall först blir ett prejudicerande fall för att diskutera
lämpligheten med bilderna.

Vad finns det egentligen att diskutera?? Det är för en god sak,
personalen har skoj och det kan sannerligen behövas lite humor och
sammanhållning i personalgruppen – oavsett avdelning. Med detta
tror jag att verksamheten får ett lyft och det blir bättre vård till
patienterna om personalgruppen är positiva och trivs tillsammans.

Så kära sjukhusledning... var inte så stela och rädda för vad "andra" ska
tycka och tänka. Det har skett på fritiden, det är för en bra sak och
personalen har skoj tillsammans.

Vad kan vara fel liksom??

I min förvirrade hjärna

Ibland undrar jag hur det står till i min hjärna. Det dyker upp funderingar som jag tror i alla fall ingen i min  vänkrets har funderat på. Ungefär som frågan vad vattnet har för betydelse för sjöfarten. 

Men såklart handlar det om sjukvård och har kanske lite att göra med att jag jobbar på en avdelning som har hand om amputationer. 

Frågan som dök upp när jag var påväg till jobbet var alltså ... Hur tar man blodtryck på en person som varken har armar eller ben?? 

När det blev en lite lugnare stund på natten så dök den upp igen och jag frågade min kollega om hon visste. Efter första funderingen så tyckte hon inte att frågan var så konstig som jag tyckte. Hon hade inget svar men är också en person som inte kan släppa en fråga bara sådär utan hon ringer ner till IVA och frågar. 

Undrar vad dom tänkte om oss när vi ställer sådana frågor mitt i natten... haha... 

Vi fick i alla fall ett svar. Man sätter en sorts artärnål i ljumsken som omvandlar blodflödet till blodtryck. 

Den som inget frågar får inget veta!! 

:-)

Patientens självbestämmande till vilken gräns?

Någon gång då och då hoppar jag in och gör ett pass på hemsjukvården. Det är väldigt annorlunda mot vården på sjukhuset. Samtidigt spännande och ibland väldigt utmanande. På sjukhuset är det patienten som är på besök hos oss. I hemsjukvården är jag som sjuksköterska på besök hos patienten. I deras hem. 

Oavsett om det är på sjukhuset eller i hemsjukvården så har patienten rätt till självbestämmande. Men var går gränsen? Om det är risk för patientens egen hälsa? Och ska vi ge upp om en patient är allt för påstridig och vägrar ge sig? Trots att det går emot allt vad jag har lärt mig?  När inte ens föräldrarna når fram och kan övertala sitt barn? Var går gränsen för övertalning och övervåld? Ska jag tvinga hen att göra som jag säger? Jag är inte särskilt stor och en tonåring oavsett om det är tjej eller kille är väldigt stark. 

Om jag skulle utföra detta på en examination skulle jag bli underkänd direkt. Det gäller alltså CVK som jag skulle ge hen antibiotika genom. Hen  vägrade lägga sig ner under proceduren och 3-vägskranen skulle absolut inte vara kvar efteråt. Trots att hen varit på sjukhuset och fått det förklarat för sig vad det betyder och trots att jag, en annan sjuksköterska och även föräldrarna försökte övertala att lägga sig ner.

Bild lånad från nätet

Jag kan till viss del förstå hens reaktion. Att tonåringar är sura och trumpna, ibland fruktansvärt envisa och ger sina föräldrar gråa hår i förtid är inget nytt. Men när hen inte lyssnar på experter som varnar för beteendet som kan leda till mycket allvarliga komplikationer vad gör man då?

Hen är i förnekelsefasen, eftersom det blir ett hinder i den normala utvecklingen. Hen har berövats hela början på tonårsperioden med allt vad det innebär. Den tiden har tillbringats på sjukhuset istället för med kompisar. Helst hade hen inte velat att vi var där över huvud taget. Sitter med hörlurar med musik och säger inte hej eller hejdå. Tittar inte på mig när jag förbereder det jag ska göra.

Det är inte alltid vi är två ssk i hemsjukvården, det var vi denna gången som tur var. Det var jag som fick ge läkemedlet eftersom den andra ssk fick ett samtal precis när det skulle ges. Det kändes inte bra. Jag var jättenervös och kände mig plötsligt väldigt osäker. Vad skulle hända om hen får luftemboli? Jo, jag har ju gjort fel. Trots att det finns vittnen på att jag inte hade någon möjlighet till något annat. 

Jag trivs nog bäst med att jobba med äldre, de är tacksamma och gör som jag säger och är  övertalningsbara även om de är dementa. 

Diethysteri

Det är väldigt mycket reportage om dieter i media just nu. LCHF och GI för att nämna de populäraste. För några år sedan var det GI som var mest i ropet men nu har pendeln svängt om och LCHF är mycket i ropet. Debatten går ibland het i diverse program. Såg härom dagen en debatt mellan professor i medicinsk och fysiologisk kemi (Charlotte Erlandson-Albertsson) och en läkare (Andreas Eenfeldt) som var varandras motpoler, naturligtvis, för att få en debatt. 

LCHF innebär alltså att man äter minimalt med kolhydrater och mer av fett och protein. Hjärnans bränsle är socker, alltså kolhydrater. Till viss del kan fett och protein omvandlas till kolhydrater för att försörja hjärnan, men inte fullt ut och till slut kommer hjärnan att få lida för detta genom förändrad struktur och symtom som liknar EP och Parkinson, enligt Charlotte. 

Förespråkaren (Andreas) tog upp viktnedgång och positiva blodsockernivåer för diabetiker som positiv effekt. Men vad ger detta på längre sikt? Det är ändå ett relativt nytt fenomen som många har hängt på för att gå ner i vikt snabbt. 

Jag är ingen dietfantast och skulle ha mycket svårt att avstå frukt och grönsaker. Det som kan vara positivt med LCHF på kortare sikt är att bryta sockerberoendet och regelbundna måltider. Men för att gå ner i vikt handlar det ändå om i slutändan att ha ett litet energiunderskott, alltså göra av med mer kalorier än vad som stoppas in. 

Ät vanlig mat och ut och rör på dig så går du ner i vikt, det är min diet!

Syster Groda!!

Normalt sett gillar jag inte att bli kallad annat än just mitt namn, men inatt fick jag ett smeknamn som jag faktiskt känner mig hedrad att ha fått. 

Igår när jag kom till jobbet fick jag rapport om att det en patient som var väldigt ledsen. Hennes anhöriga hade inte vart speciellt uppmuntrande utan tryckte ner henne med kommentarer som "Hur ska du kunna klara dig när du kommer hem?", "Hur ska du kunna gå hemma när du inte ens kan gå utanför rummet här?" 

Det spelar väl ingen roll om hon inte kan gå i hela korridoren. 5 vändor fram och tillbaka i patientrummet duger precis lika bra.

När jag sedan gick runt och hälsade på patienterna inför natten satte jag mig vid hennes säng och sa att jag skulle berätta en liten historia för henne. Jag såg på henne allteftersom jag berättade hur hon lyste upp. Hon tackade mig och sa "det ska jag ta åt mig". Senare på natten när hon behövde hjälp till toa sa hon att hon tänkt mycket på det jag sa och hon kände sig mycket bättre och starkare att klara sig när hon kommer hem. 

Så inatt när jag kom till jobbet och som vanligt gick runt och hälsade på patienterna hör jag från säng 12:3: "Där kommer ju Syster Groda" 

Vad var det då jag sa?? 

Det var ett gäng grodor som skulle klättra upp för ett högt berg. Nedanför stod resten av grodfolket och ropade "Ni kommer aldrig att klara det" "Det går inte, det är för högt" "Det är för brant". 

Grodorna klättrade på men en efter en gav upp och ramlade ner. 

Till slut var det bara en groda kvar som klättrade på och till slut nådde han toppen av berget! 

Han var nämligen döv och hade inte hört alla negativa kommentarer som ropades där nere. 

Nu går 71:an i himlen in

Praktiska museum där saker får användas och testas brukar vara ganska kul att besöka. Ofta är de anpassade för barn att hantera sakerna.Detta kräver såklart att sakerna är tåliga.

Men vad händer om en ny avdelning skall startas på sjukhuset? Jo, det blir nästan som ett museum. Då rotas det fram hjälpmedel från dom djupa källarvalven, för det får ju inte kosta någonting. En rollator med träsits och spännband som bromsar. Lite knirrande vid varje varv på hjulen.

Vad blir det om man korsar en rullstol och en toalett? En antik toastol på hjul. Joo... det är faktiskt sant, den är i full bruk i nutid 2012.

Vissa saker är faktiskt bättre på det äldre sjukhuset i Uddevalla än på NÄL. Till exempel så finns det en varuhiss där man skickar proverna direkt till lab. Eller när man ringer till en annan avdelning för att få medicin som saknas ... det skickas i hissen och man slipper springa tvärs över hela sjukhuset för att hämta medicinen.

Numera finns det modernare rörpost ropar vän av ordning. Jovisst, men det finns inte på alla avdelningar och vissa prover får inte skickas i rörpost. Och hur gör du om det saknas kuddar på avdelningen? De går inte att skicka i rörpost, men det går att skicka i varuhissen. 

Ibland kan jag undra om de rullatorerna som tillverkas idag om de fortfarande kommer vara i bruk om 50 år. Troligtvis inte.

71:an finns inte kvar längre, det var bara ett tillfälligt projekt i Uddevalla. Däremot har avdelningen flyttat till NÄL ... Och döm om min förvåning... eller nä förresten, är inte särskilt förvånad att museiföremålen följde med även till NÄL... 

Språklig mångfald

Det finns inget så frustrerande som att inte kunna förstå var patienten har ont, eller om det är något annat som inte känns bra. Fryser personen, är han eller hon hungrig, behöver gå på toa?? Väldigt mycket kan man kommunicera med hjälp av kroppsspråket och pekningar. Ja och nej  eller yes och no kombinerat med nickning eller huvudskakning förstår de flesta oavsett språk. 

Men ibland skulle det vara bra med en snabbkurs i diverse olika språk. När en patient inte kan grundläggande svenska och inte heller enkla engelska meningar.

Ibland har vi tur och det finns personal som kan det språk som patienterna pratar. Till och med finska är väldigt frustrerande att inte kunna prata med en patient. Så patienterna behöver inte komma långt bort ifrån för att det ska bli problem med språket. 

Precis  som vi har blädderställ med diverse telefonnummer borde det finnas samma med olika språk och enkla meningar som kan komma att behövas för att underlätta för patienterna att kommunicera och förklara vad de vill.

Just detta arbetspass hade vi en bosnisk patient som varken kunde svenska eller engelska. Hon pratade bara bosniska... och hon pratade mycket. Det syntes att hon var besvärad men vi fick inte klart för oss vad det var. Till slut fick vi henne till toaletten och när hon satt där och pratade och pratade och nån gång ibland ett litet skratt. Undersköterskan och jag sa i mun på varandra att hon kan ju mycket väl säga att "där står dom som två idioter och förstår inte ett smack vad jag säger".  


Jag gick till datorn och tänkte få översättning på några enkla meningar för att vi skulle kunna förstå varandra. Google translate har sina brister upptäckte jag. Bosniska trodde jag fanns med. Det gjorde det inte. Däremot fanns urdu och telugu. Var i allsin dar pratar man urdu eller telugu?

Natt på GOA

Det är märkligt att man redan sekunder efter man klivit av hissen in på avd kan känna på stämningen om det kommer bli en lugn natt eller inte. 

Ser när jag kommer in på avd att en patient på min sida rullas in i behandlingsrummet. Det brukar alltid betyda han/hon är väldigt dålig och det snart kommer en läkare. Sjuksköterskan som jobbat kvällen är väldigt stressad. Hon har ringt ortopedjour men ingen har kommit under kvällen och tittat på henne. 

Får telefonrapport om en patient som snart kommer upp från UVA. Ber att dom skall vänta en halvtimma för vi måste få rapport och har dessutom en dålig patient. Visst det går bra. (Klockan är 21.15). Kvälls-sköterskan fortsätter rapporten på de andra patienterna. Hör att dörrarna öppnas och den nya patienten kommer upp på avd. (Kl. är 21.25). Förstår varför de inte ville ha henne kvar på UVA.

- Hallååååå....

- Du är på sjukhuset och måste försöka vara lite tyst, du väcker alla andra patienter på hela avdelningen

- Är jag på sjukhuset?? Vad gör jag där då??

- Du har brutit benet.

- Men ujja då det var inte bra... (1 sek paus) .. Men nu ska jag allt ta och gå upp och klä mig, det går inte an att ligga här hela dan....

Går och hämtar sömntablett och lugnande och hör inne i läkemedelsrummet hur hon ropar igen:

- Hallååååå....

Får rapport att damen i behandlingsrummet ("Greta") har extremt hög puls, blodtrycket på gränsen till lågt, över 40 grader i feber och väldigt mycket smärta. Hon har fått en supp alvedon mot febern.  Ger även ketogan som smärtlindring. Telefonen ringer. Talar om för den andra ssk att hon blir själv på avd en stund eftersom jag tar med mig usk och kör Greta sängliggande till röntgen.

Det sista vi hör när dörrarna till avdelningen stängs är: 

- Hallåååååååååå.... 

Går upp från röntgen innan patienten är färdig för att den andra ssk inte skall vara själv allt för länge. 20 min senare kommer usk med Greta.Går till läkemedelsrummet och hämtar lugnande och sömntablett till "Britta", hallåan i korridoren. 

Kanske hinner dokumentera rapporten från UVA på den nya patienten??

Nu kommer läkaren och tittar på Greta. Hon skriker av smärta när han tar i hennes ben. Han ordinerar att benet skall hibbas och nålar och sprutor för att dränera knät. Och odlingsrör om det är grumlig vätska istället för blod. Vilka rör är det, samma som för blododling? Febril aktivitet, vilket rör till laktatprov? Hur var det nu... skulle det läggas på isbädd? Ingen is i frysen. Ringer till en annan avd och ber dom skicka is i materialhissen. 

Får till slut ordning på alla rör som läkaren vill ha eftersom det naturligtvis är grumlig vätska i knät vilket troligtvis betyder septisk artrit. Ordination på antibiotika intravenöst.

Shit.. .klockan är 00.30. Jag hade ju en till Bencyl-PC att ge vid midnatt. Går in och blandar och är tacksam för att det inte är piperacillin som skall ges. (Det tar typ en evighet att blanda). 

- Hallåååå... 

Ojdå, en timme har det varit tyst i korridoren. Ringer till läkaren och frågar om jag får ge henne Heminevrin trots att hon har fått både oxascand och zopiklon. Det fick jag ge henne. Undrar i mitt stilla sinne hur länge jag hade sovit på de läkemedel som hon fått... förmodligen ett helt dygn... MINST!! ... Synapser och signalsubstanser fungerar uppenbarligen inte "som vanligt" när man blir dement och reagerar därför inte som de ska på läkemedlens markörer. 

Går förbi behandlingsrummet och tittar in till Greta som sover lugnt. 

Pustar ut och känner att energin börjar ta slut. Går till "glasburen" och äter en smörgås och dricker kaffe samtidigt som jag gör en morgonlista på vilka som skall tas temp, blodtryck, puls och pox på. 

- Hallååååååå... 

Går och pratar med Britta och förklarar samma sak igen för vilken gång i ordningen har jag slutat räkna för länge sedan. Hör hur Greta börjar stöna av smärta. Tar fram hennes Ketoganspruta som jag har i bröstfickan och ger henne ytterligare en dos.

Tar ett djupt andetag och sen är det dags att börja med morgonrutinen. Nu kör vi. Alla som har blöja skall vara torra och rena. Tacksam för att det inte var den kvällssköterskan som alltid ger patienterna hysteriskt mycket cilaxoberaldroppar på kvällen. 


Inskrivning av mätvärden och rapportering till sjuksköterskan, som var samma som gick hem igår kväll. Det underlättar alltid för hon har koll på vad som hände på kvällen och känner patienterna. 


Äntligen klockan är 07.15. Lite plus-flex har lagts till den redan ganska dignande flex-banken. Går ner och byter om, går ut och skrapar rutorna på bilen och åker iväg.... 


Men vanudå.... Fel påfart... jag är plötsligt påväg till Torp istället för hem till Trollhättan... Nåja, Bauhaus är kanske öppet. Går en sväng och inspirationsshoppar eftersom jag ändå har fullt adrenalinpåslag och är inte det minsta trött. 


Hemma vid 8.30... bums i säng, hunden hoppar upp och rullar ihop sig vid fotändan... Nu ska vi sova 7 kvart i timmen.... 


*Over and out*

Never ever give up

Tittade på serien "Mot alla odds" där personer med lite tuffare vardag än normalt skall ta sig till fots eller till hjuls från Viktoriafallen till Skelettkusten i Afrika.

En av deltagarna kläckte en otroligt bra kommentar när de satt runt lägerelden första kvällen i det afrikanska mörkret.

- Det känns väldigt tråkigt att det snart är över.

Det tog någon sekund innan jag förstod den fulla innebörden i vad han sa. Det är  möjligt att personer som får kämpa för en så banal sak (för mig) att gå över ett övergångsställe har den inställningen att målet är redan klart. Hindren på vägen är bara något som skall klaras av och en bisak i den slutliga egna segern.

Jag gillar även konceptet med programmet att det inte är en tävling där deltagarna röstas ut en efter en. De hjälps åt för att ALLA ska ta sig till målet, det är det som är själva grejen. En person som kan gå hjälper en rullstolsburen att putta på rullstolen i en uppförsbacke för att handskarna har blivit blöta och bara glider på hjulskenan. Någon blir en annan persons ögon för hon ser inte om det finns småkryp eller ormar i tältet på kvällen... och så vidare...

Ibland ser jag även denna kämparglädje i mina patienter. En lårbensamputerad äldre man som redan dagen efter möter mig med ett stort leende och säger att detta kommer bli sååå bra, ingen smärta längre. Ett par nätter senare hör jag ett skrammel inne i hans rum  och rusar dit för att se om det är någon som har ramlat ur sängen och slagit sig. Jag möts av samma leende man som har tagit sig från rullstolen till toaletten alldeles på egen hand.

Eller damen som bara vill att jag ska vara i närheten  när hon förflyttar sig från rullstolen till sängen ... "utifallomatt"...

- Jaaa... jag måste ju klara mig själv annars kommer jag aldrig härifrån!!

Go woman goo....

Alltid trösta

Hippokrates lär ha myntat läkardevisen "Ibland bota, ofta lindra, alltid trösta". Tröstar gör vi varje dag för patienterna. En hand på axeln, ett tröstande ord till förvirrade personer som inte vet vad som hänt eller varför de är på sjukhuset betyder så mycket.

Men vad gör man när en kollega bryter ihop av arbetsbelastningen? Det finns 26 patienter på avd GOA, som är en ganska vårdkrävande avdelning och arbetsmässigt är det tungt fysiskt. Få patienter klarar att gå upp själva och behöver därför hjälp med att byta blöjor, vändas i sängen, matas  osv.

På natten är det två ssk och EN (!!) usk på dessa patienter. På morgonen mellan 04.30 -07.00 är det febril aktivitet när nyopererade patienter ska tas kontroller på, blodtryck, puls, pox och tempas (använder endast rektaltemp på avd, alla undrar varför) varje morgon i 3 dagar efter operation. Sedan ska såklart alla skall vara rena och torra i sängen och det är inte många som klarar toabesök själva när de precis har kommit till avdelningen. Ibland är de opererade och ibland får de vänta en dag eller två på operation och ligger alltså med obehandlad fraktur.


På dagen/kvällen ligger det även på ssk att hjälpa till med omvårdnadsarbetet på avdelningen eftersom det inte finns tillräckligt med undersköterskor för att sköta detta. Plus att ssk ska hinna med allt som är specifikt ssk-uppgifter som att dela medicin till patienterna och dokumentera dagens händelser. Inte undra på att personalen bryter ihop.

Det blev en gruppkram mitt i korridoren och dagen efter när jag mötte undersköterskan igen mådde hon bättre. 

Jovisst, jag har valt arbetet själv. Och nej, det var inte för att jag älskar att jobba obekväma arbetstider, och det var inte för den otroligt höga lönen jag valde mitt yrke. ... (förtydligar: Ironi!) 

Nej, det var för att jag helt enkelt tycker om att hjälpa människor. Om jag kan bota någon mår jag jättebra. Mina arbetsuppgifter är omvårdnad, och inte botande och jag påstår inte att jag botar cancer men kanske jag kan bota någons ångest genom att ta mig tid att prata lite extra en stund med personen. Ibland är det mycket fin gräns mellan botande och omvårdnad.


Jag lindrar smärta och illamående genom varsam hantering, omvårdnad och medicinering innan och efter operation. Och jag tröstar genom att bekräfta det som den tillfälligt förvirrade patienten upplever efter operationen, men samtidigt förklara hur situationen är just nu. 


Men hur gör man med kollegorna?? Jaa... själva botandet av sjukdomar som läkarna står för när det gäller patienter kan nog bara chefen stå för när det gäller personalen. Ge oss fler kollegor!!


Lindrandet hjälps vi alla åt med. Vi trixar med schema så alla ska bli så nöjda som möjligt och få en balans mellan arbetsliv och fritid. Och tröstar gör vi genom att peppa och uppmuntra det som vi gör bra... alltså tar hand om patienterna... 


Han var klok den där Hippokrates... Och vi följer i hans spår i modern tid...