Natt på GOA

Det är märkligt att man redan sekunder efter man klivit av hissen in på avd kan känna på stämningen om det kommer bli en lugn natt eller inte. 

Ser när jag kommer in på avd att en patient på min sida rullas in i behandlingsrummet. Det brukar alltid betyda han/hon är väldigt dålig och det snart kommer en läkare. Sjuksköterskan som jobbat kvällen är väldigt stressad. Hon har ringt ortopedjour men ingen har kommit under kvällen och tittat på henne. 

Får telefonrapport om en patient som snart kommer upp från UVA. Ber att dom skall vänta en halvtimma för vi måste få rapport och har dessutom en dålig patient. Visst det går bra. (Klockan är 21.15). Kvälls-sköterskan fortsätter rapporten på de andra patienterna. Hör att dörrarna öppnas och den nya patienten kommer upp på avd. (Kl. är 21.25). Förstår varför de inte ville ha henne kvar på UVA.

- Hallååååå....

- Du är på sjukhuset och måste försöka vara lite tyst, du väcker alla andra patienter på hela avdelningen

- Är jag på sjukhuset?? Vad gör jag där då??

- Du har brutit benet.

- Men ujja då det var inte bra... (1 sek paus) .. Men nu ska jag allt ta och gå upp och klä mig, det går inte an att ligga här hela dan....

Går och hämtar sömntablett och lugnande och hör inne i läkemedelsrummet hur hon ropar igen:

- Hallååååå....

Får rapport att damen i behandlingsrummet ("Greta") har extremt hög puls, blodtrycket på gränsen till lågt, över 40 grader i feber och väldigt mycket smärta. Hon har fått en supp alvedon mot febern.  Ger även ketogan som smärtlindring. Telefonen ringer. Talar om för den andra ssk att hon blir själv på avd en stund eftersom jag tar med mig usk och kör Greta sängliggande till röntgen.

Det sista vi hör när dörrarna till avdelningen stängs är: 

- Hallåååååååååå.... 

Går upp från röntgen innan patienten är färdig för att den andra ssk inte skall vara själv allt för länge. 20 min senare kommer usk med Greta.Går till läkemedelsrummet och hämtar lugnande och sömntablett till "Britta", hallåan i korridoren. 

Kanske hinner dokumentera rapporten från UVA på den nya patienten??

Nu kommer läkaren och tittar på Greta. Hon skriker av smärta när han tar i hennes ben. Han ordinerar att benet skall hibbas och nålar och sprutor för att dränera knät. Och odlingsrör om det är grumlig vätska istället för blod. Vilka rör är det, samma som för blododling? Febril aktivitet, vilket rör till laktatprov? Hur var det nu... skulle det läggas på isbädd? Ingen is i frysen. Ringer till en annan avd och ber dom skicka is i materialhissen. 

Får till slut ordning på alla rör som läkaren vill ha eftersom det naturligtvis är grumlig vätska i knät vilket troligtvis betyder septisk artrit. Ordination på antibiotika intravenöst.

Shit.. .klockan är 00.30. Jag hade ju en till Bencyl-PC att ge vid midnatt. Går in och blandar och är tacksam för att det inte är piperacillin som skall ges. (Det tar typ en evighet att blanda). 

- Hallåååå... 

Ojdå, en timme har det varit tyst i korridoren. Ringer till läkaren och frågar om jag får ge henne Heminevrin trots att hon har fått både oxascand och zopiklon. Det fick jag ge henne. Undrar i mitt stilla sinne hur länge jag hade sovit på de läkemedel som hon fått... förmodligen ett helt dygn... MINST!! ... Synapser och signalsubstanser fungerar uppenbarligen inte "som vanligt" när man blir dement och reagerar därför inte som de ska på läkemedlens markörer. 

Går förbi behandlingsrummet och tittar in till Greta som sover lugnt. 

Pustar ut och känner att energin börjar ta slut. Går till "glasburen" och äter en smörgås och dricker kaffe samtidigt som jag gör en morgonlista på vilka som skall tas temp, blodtryck, puls och pox på. 

- Hallååååååå... 

Går och pratar med Britta och förklarar samma sak igen för vilken gång i ordningen har jag slutat räkna för länge sedan. Hör hur Greta börjar stöna av smärta. Tar fram hennes Ketoganspruta som jag har i bröstfickan och ger henne ytterligare en dos.

Tar ett djupt andetag och sen är det dags att börja med morgonrutinen. Nu kör vi. Alla som har blöja skall vara torra och rena. Tacksam för att det inte var den kvällssköterskan som alltid ger patienterna hysteriskt mycket cilaxoberaldroppar på kvällen. 


Inskrivning av mätvärden och rapportering till sjuksköterskan, som var samma som gick hem igår kväll. Det underlättar alltid för hon har koll på vad som hände på kvällen och känner patienterna. 


Äntligen klockan är 07.15. Lite plus-flex har lagts till den redan ganska dignande flex-banken. Går ner och byter om, går ut och skrapar rutorna på bilen och åker iväg.... 


Men vanudå.... Fel påfart... jag är plötsligt påväg till Torp istället för hem till Trollhättan... Nåja, Bauhaus är kanske öppet. Går en sväng och inspirationsshoppar eftersom jag ändå har fullt adrenalinpåslag och är inte det minsta trött. 


Hemma vid 8.30... bums i säng, hunden hoppar upp och rullar ihop sig vid fotändan... Nu ska vi sova 7 kvart i timmen.... 


*Over and out*

Never ever give up

Tittade på serien "Mot alla odds" där personer med lite tuffare vardag än normalt skall ta sig till fots eller till hjuls från Viktoriafallen till Skelettkusten i Afrika.

En av deltagarna kläckte en otroligt bra kommentar när de satt runt lägerelden första kvällen i det afrikanska mörkret.

- Det känns väldigt tråkigt att det snart är över.

Det tog någon sekund innan jag förstod den fulla innebörden i vad han sa. Det är  möjligt att personer som får kämpa för en så banal sak (för mig) att gå över ett övergångsställe har den inställningen att målet är redan klart. Hindren på vägen är bara något som skall klaras av och en bisak i den slutliga egna segern.

Jag gillar även konceptet med programmet att det inte är en tävling där deltagarna röstas ut en efter en. De hjälps åt för att ALLA ska ta sig till målet, det är det som är själva grejen. En person som kan gå hjälper en rullstolsburen att putta på rullstolen i en uppförsbacke för att handskarna har blivit blöta och bara glider på hjulskenan. Någon blir en annan persons ögon för hon ser inte om det finns småkryp eller ormar i tältet på kvällen... och så vidare...

Ibland ser jag även denna kämparglädje i mina patienter. En lårbensamputerad äldre man som redan dagen efter möter mig med ett stort leende och säger att detta kommer bli sååå bra, ingen smärta längre. Ett par nätter senare hör jag ett skrammel inne i hans rum  och rusar dit för att se om det är någon som har ramlat ur sängen och slagit sig. Jag möts av samma leende man som har tagit sig från rullstolen till toaletten alldeles på egen hand.

Eller damen som bara vill att jag ska vara i närheten  när hon förflyttar sig från rullstolen till sängen ... "utifallomatt"...

- Jaaa... jag måste ju klara mig själv annars kommer jag aldrig härifrån!!

Go woman goo....

Alltid trösta

Hippokrates lär ha myntat läkardevisen "Ibland bota, ofta lindra, alltid trösta". Tröstar gör vi varje dag för patienterna. En hand på axeln, ett tröstande ord till förvirrade personer som inte vet vad som hänt eller varför de är på sjukhuset betyder så mycket.

Men vad gör man när en kollega bryter ihop av arbetsbelastningen? Det finns 26 patienter på avd GOA, som är en ganska vårdkrävande avdelning och arbetsmässigt är det tungt fysiskt. Få patienter klarar att gå upp själva och behöver därför hjälp med att byta blöjor, vändas i sängen, matas  osv.

På natten är det två ssk och EN (!!) usk på dessa patienter. På morgonen mellan 04.30 -07.00 är det febril aktivitet när nyopererade patienter ska tas kontroller på, blodtryck, puls, pox och tempas (använder endast rektaltemp på avd, alla undrar varför) varje morgon i 3 dagar efter operation. Sedan ska såklart alla skall vara rena och torra i sängen och det är inte många som klarar toabesök själva när de precis har kommit till avdelningen. Ibland är de opererade och ibland får de vänta en dag eller två på operation och ligger alltså med obehandlad fraktur.


På dagen/kvällen ligger det även på ssk att hjälpa till med omvårdnadsarbetet på avdelningen eftersom det inte finns tillräckligt med undersköterskor för att sköta detta. Plus att ssk ska hinna med allt som är specifikt ssk-uppgifter som att dela medicin till patienterna och dokumentera dagens händelser. Inte undra på att personalen bryter ihop.

Det blev en gruppkram mitt i korridoren och dagen efter när jag mötte undersköterskan igen mådde hon bättre. 

Jovisst, jag har valt arbetet själv. Och nej, det var inte för att jag älskar att jobba obekväma arbetstider, och det var inte för den otroligt höga lönen jag valde mitt yrke. ... (förtydligar: Ironi!) 

Nej, det var för att jag helt enkelt tycker om att hjälpa människor. Om jag kan bota någon mår jag jättebra. Mina arbetsuppgifter är omvårdnad, och inte botande och jag påstår inte att jag botar cancer men kanske jag kan bota någons ångest genom att ta mig tid att prata lite extra en stund med personen. Ibland är det mycket fin gräns mellan botande och omvårdnad.


Jag lindrar smärta och illamående genom varsam hantering, omvårdnad och medicinering innan och efter operation. Och jag tröstar genom att bekräfta det som den tillfälligt förvirrade patienten upplever efter operationen, men samtidigt förklara hur situationen är just nu. 


Men hur gör man med kollegorna?? Jaa... själva botandet av sjukdomar som läkarna står för när det gäller patienter kan nog bara chefen stå för när det gäller personalen. Ge oss fler kollegor!!


Lindrandet hjälps vi alla åt med. Vi trixar med schema så alla ska bli så nöjda som möjligt och få en balans mellan arbetsliv och fritid. Och tröstar gör vi genom att peppa och uppmuntra det som vi gör bra... alltså tar hand om patienterna... 


Han var klok den där Hippokrates... Och vi följer i hans spår i modern tid...