Tittade på serien "Mot alla odds" där personer med lite tuffare vardag än normalt skall ta sig till fots eller till hjuls från Viktoriafallen till Skelettkusten i Afrika.
En av deltagarna kläckte en otroligt bra kommentar när de satt runt lägerelden första kvällen i det afrikanska mörkret.
- Det känns väldigt tråkigt att det snart är över.
Det tog någon sekund innan jag förstod den fulla innebörden i vad han sa. Det är möjligt att personer som får kämpa för en så banal sak (för mig) att gå över ett övergångsställe har den inställningen att målet är redan klart. Hindren på vägen är bara något som skall klaras av och en bisak i den slutliga egna segern.
Jag gillar även konceptet med programmet att det inte är en tävling där deltagarna röstas ut en efter en. De hjälps åt för att ALLA ska ta sig till målet, det är det som är själva grejen. En person som kan gå hjälper en rullstolsburen att putta på rullstolen i en uppförsbacke för att handskarna har blivit blöta och bara glider på hjulskenan. Någon blir en annan persons ögon för hon ser inte om det finns småkryp eller ormar i tältet på kvällen... och så vidare...
Ibland ser jag även denna kämparglädje i mina patienter. En lårbensamputerad äldre man som redan dagen efter möter mig med ett stort leende och säger att detta kommer bli sååå bra, ingen smärta längre. Ett par nätter senare hör jag ett skrammel inne i hans rum och rusar dit för att se om det är någon som har ramlat ur sängen och slagit sig. Jag möts av samma leende man som har tagit sig från rullstolen till toaletten alldeles på egen hand.
Eller damen som bara vill att jag ska vara i närheten när hon förflyttar sig från rullstolen till sängen ... "utifallomatt"...
- Jaaa... jag måste ju klara mig själv annars kommer jag aldrig härifrån!!
Go woman goo....
Kan känna igen denna kämpaglöd även i min dotter!!!
SvaraRaderaMamma