Överbeläggning och gamla gubbar

Idag var en sån där dag när det går i ett hela tiden. Fikarast hanns inte med. Överbeläggning x2 på en avdelning som inte ska ha överbeläggning pga att det är trångt som det är. Om brandinspektionen skulle komma och göra en koll så skulle dom få spader!! 

Detta går naturligtvis inte patienterna obemärkt förbi. Det finns inga rum, endast draperier som avskiljare mellan de olika sängplatserna, så alla hör vad som sägs. 

Jag sitter och dokumenterar och försöker få ihop allt vad som ska göras med patienterna när en av dem kommer fram till disken där jag sitter... Jag minns inte hur han började samtalet men det slutade ialla fall såhär... 

"Jo.. det var en man som skulle åka nattåget och så var det alldeles fullt när konduktören kommer in och frågar om det möjligen skulle gå bra att få boka in en resenär i samma kupé. Jodå, det skulle väl gå bra. Men det var ju en detalj att det var en dam. Jo, men det skulle gå bra det också. De två satt i kupén och småpratade och sedan när det började bli dags att gå och lägga sig så säger mannen, gentleman som han är, att damen får välja vilken slaf hon vill ha. Om hon vill ligga över eller under. 

- Ja se det spelar ingen roll bara jag får ligga innerst!" 

Gamla gubbar med humor mitt i allt elände gillas som patienter!!

Änglar på jorden

Under min sista praktik i hemsjukvården var det en anhörig som skänkte en en ängladocka efter att patienten hade avlidit. "Änglar ska änglar ha" sa han. Men det är inte detta som titeln  i mitt blogginlägg syftar på.

Det finns inga så ärligt tacksamma patienter som de som har downs syndrom. Sedan är de även direkt ärliga åt andra hållet också och säger att nu räcker det med medicin, vill inte ha mer. Då gäller det att försöka truga och bara lite till.

Denna ärliga spontanitet och världens goaste kramar man får när de åker i från avdelningen gör att man orkar med den där jäktiga dagen med överbeläggningar så man inte ens hinner ta en kopp kaffe på språng.

En gång hörde jag ett uttryck som en mamma sa om sitt barn som har downs syndrom: De är änglar på jorden för att vi ska lära oss vad kärlek är...

Till alla er som har någon i er närhet som är en ängel på jorden:

 http://www.youtube.com/watch?v=CzzfG1Ku5LU&feature=related

Legitimerad junkie

Så har den då äntligen kommit med posten... Legitimationen. Beviset för att jag verkligen är sjuksköterska.. På riktigt!! *nyper mig i armen*

Det yttersta beviset på min kompetens och rätt till en yrkestitel, Sjuksköterska.  Jag har en självständig yrkesfunktion, kvalificerade arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar för patienternas säkerhet.

Är jag annorlunda som person mot vad jag var för 3 år sedan? Förmodligen, även om det inte riktigt känns så ibland. Jag är väl samma lilla Åsa som jag var då? Bara lite mer kunskaper om sjukdomar och anatomi... Har jag större tålamod för att jag älskar mitt nya yrke? För att jag går till jobbet med ett leende? Antagligen... Hur var det nu jag sa i talet på examensdagen? ... "En vilja att göra skillnad i någons liv leder till sjuksköterskeexamen". 


Undrar ibland om jag är Oxytocin-junkie. Vilken kick det är att som student mötas av en patient med nål- och sprutfobi som säger: "Åhhh... vad bra att det är Du som tar prover idag också" eller när jag fick en dos  uppåttjack på ett av mina första pass som sjuksköterska: "Vad glad jag blir att det är du som jobbar idag också, du är så go".


Får nog omvärdera detta med min vilja att göra gott för NÅGON ANNAN... Det är patienterna som gör gott för MIG!! :)

Motstridiga känslor i symbios

Kollade internetbanken och såg att det låg två poster som det stod LÖN på som inkommande bevakning. Den ena är sista lönen från Högskolan Väst och den andra är första lönen som sjuksköterska. Jag har gjort lite extrajobb då och då på högskolan den senaste terminen och sparat arvodesräkningen för att få en lite större summa.

Grundlönen för juni som sjuksköterska kommer in efter midsommarhelgen. Min första lön som sjuksköterska! Vilken lycka... Jag har verkligen äntligen blivit det som jag alltid har velat bli, men livet tog mig på en väldigt krokig resa innan raksträckan uppenbarade sig. 

Det är med vemod som jag lämnar Högskolan Väst bakom mig efter 11 år som anställd där och med största glädje som jag går in i en ny roll och ett nytt yrke. 

Vemod och glädje som yin och yang i fullständig symbios....

Sömnbrist, skottkärror och suprapubiskateter

Dagen innan min första natt som ssk var det strålande solsken, grannar som kör gräsklippare i stereo... Noterar öronproppar till inköpslistan och även ögonbindel alternativt ny rullgardin i svart!! 

Kommer till jobbet och känner mig lugn, jag ska gå bredvid en erfaren ssk... Börjar räkna in hur många som har kommit och vi inser alla att det kommer inte någon erfaren ssk till mig.... Får en flashback till förra veckan då samma sak inträffade.... 

Fick veta att det var hyfsat lugnt på avdelningen. Ok, det blir kanske en bra natt. Natten började bra. Två inskrivningar, fyra antibiotika.... morgonen kom och min sömnbrist började göra sig påmind utan att jag egentligen kände av det just då... Hade gått på tå hela natten, kollade mediciner, vem skulle ha antibiotika, extra kontroller på kvinnan som intoxikerat sig...

En surrealistisk händelse utspelar sig utanför vårt fikarum där vi sitter och småpratar... En patient kommer körande med en fåtölj som han vält på sidan. Han kör alltså hållandes i fåtöljsbenen. Denna möbel var naturligtvis en skottkärra... Så tokigt att vi inte såg det.... Detta fortsätter under efternatten med ommöblering av de flesta stolar som han hittar.

En man som har haft febertoppar får plötsligt hög feber igen och jag ringer medicinjouren. Akut CRP-prov, alvedon och ny kontakt med läkaren om en timme. CRP som var 3-siffrigt redan dagen innan hade nu fördubblats i värdet. 

Dagpersonalen börjar komma in... Då händer det... Mannen med "skottkärran" drar ut sin suprapubiskateter!! Jag har en halvtimme kvar att jobba denna natt... Varför just nu.... Det gick bra tack vare pigga och fräscha kollegor som tog över på dagen...

Och jag kunde åka hem och sova.... eller??

Nya roller

- Var är Ingrid? (Sjuksköterska som egentligen heter nåt annat)

- Hon är på utbildning. 

- Vem är det som har hand om hennes patienter då? 

- Det är jag..... 

- Ja-jaa... men vilken sjuksköterska är det som har hand om hennes patienter? 

- Jaaa... det är jag....

Varpå personen tittar lite närmare på min namnskylt och kramar om mig när hon säger...

- Men förlåt mig.... Grattis!!

Hon hade glömt av att jag var färdig ssk och har sett mig som undersköterska i ett halvår som hon har jobbat på avdelningen. Inte lätt med nya roller sådär från en dag till en annan.... Inte för mig heller... 

En annan händelse under min första vecka som sjuksköterska satte min arbetsledande förmåga på ett litet prov. En patient vinkade mig till sig och viskade att hon mådde väldigt dåligt av att en undersköterska luktade parfym. Jag sa att jag skulle säga till henne. 

Hur skulle detta gå nu då, erfarna undersköterskor som blir tillsagda av en ny sjuksköterska som alldeles nyss var deras jämlike. Det fanns inget annat att göra än att när "mina" två uskor gick förbi mig i korridoren vände jag mig om och sa som det var att patienten hade reagerat på parfymen och om hon som inte luktade parfym kunde gå in i det rummet om någon av patienterna ringde på klockan så skulle det underlätta för patienten. 


Det gick jättebra och hon som luktade parfym tog inte alls illa vid sig. Och jag kan iofs tycka att man inte behöver ha mer än svagt doftande deodorant på sig när man jobbar inom vården för att undvika lidande för patienterna. Då behöver liknande situationer inte uppstå.