Under min sista praktik i hemsjukvården var det en anhörig som skänkte en en ängladocka efter att patienten hade avlidit. "Änglar ska änglar ha" sa han. Men det är inte detta som titeln i mitt blogginlägg syftar på.
Det finns inga så ärligt tacksamma patienter som de som har downs syndrom. Sedan är de även direkt ärliga åt andra hållet också och säger att nu räcker det med medicin, vill inte ha mer. Då gäller det att försöka truga och bara lite till.
Denna ärliga spontanitet och världens goaste kramar man får när de åker i från avdelningen gör att man orkar med den där jäktiga dagen med överbeläggningar så man inte ens hinner ta en kopp kaffe på språng.
En gång hörde jag ett uttryck som en mamma sa om sitt barn som har downs syndrom: De är änglar på jorden för att vi ska lära oss vad kärlek är...
Till alla er som har någon i er närhet som är en ängel på jorden:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar