En vanlig helg på MAVA

Efter helgens pass känns det som att jag har jobbat dygnet runt. 

Kvällspass 13.30-22.00 direkt följt av  6.45-22.00 på nästa dag. Arbetsmässigt kan det inte bli mer jobbigt heller. Många sjuka och arbetsmässigt tunga patienter. Röntgensvar på kvällen som visar rupterat bukaortaaneurysm... (bara att stava det ordet är en utmaning)... Ringer jourläkare som slår på stora trumman och kallar in det grönklädda gänget. Mitt jobb blir att ta hand om anhöriga och patienten på bästa sätt. Alla är helt överens att ta chansen även om den är liten. Utan operation finns det bara en utväg. 

På förmiddagen efter har min kollega på den andra halvan av gula sidan flera dåliga patienter, jag frågar om hon behöver hjälp. Jag ser stressen i hennes ögon och hon undrar om jag kan sätta ett "ringer" på en patient. Såklart... Det är det minsta jag kan göra. Småpratar med patienten medan jag gör detta. Vi ler och pratar om ditten och datten och jag går sedan till en av mina patienter. Strax efter larmar det och jag hör min kollega skrika "HJÄRTSTOPP" från rummet där jag precis pratat med patienten. Alla rusar dit, fort ut med sängen och rullar iväg till akutrummet. Jag ringer larmnumret och telefonisten svarar innan det ens gått fram en signal tror jag... Förklarar vad det gäller och vilket rum läkarna skall gå till. 

Hjärtbrädan  läggs snabbt under patienten. Hjärtkompressioner påbörjas direkt av en annan kollega, hur fungerar "deffen" som är helt ny, stresspåslag... någon vet och kopplar ihop. Deffen börjar prata, alla tar ett steg från sängen. Hjärtkompressioner fortsätter.  Varför är inte sugen iordninggjord och kopplad för att användas direkt? Ännu mer stress.Patienten intuberas och börjar sugas.

En läkare ställer frågan "Är patienten nollad?" ... Nej... säger min kollega. En annan läkare går ut och kollar journalen, jo, nollad 45 min tidigare utan att min kollega fått veta av rondande läkare som gjort detta. Arbetet avbryts. 

Bägaren rinner över för min kollega, hennes första hjärtstopp. Jag känner mig lugn.... nu... men kommer säkert reagera precis likadant när det är min tur att få hjärtstopp på någon mina patienter. Nu kunde jag stå lite vid sidan om och hjälpa till. Jag lägger armen om min kollega, tar henne åt sidan och säger till henne att sätta sig ner och andas. Räcker fram en chokladkaka... Lite sött är inte fel efter ett sånt här otroligt stresspåslag.

En läkare berömmer hela arbetslaget för snabb insats trots utgången. 

Nu börjar nästa fas i arbetet, min kollega tar hand om anhöriga som var påväg till patienten på besökstiden och möts av detta beskedet. Akutvagnen skall återställas och plomberas. En genomgång av hur akutrummet fungerar för alla nya (unga) sommarvikarier.

Jag får så småningom åka hem... Det tar ett tag innan jag kan varva ner och John Blund kommer på besök... Jag är ledig 23 timmar innan jag ska göra nattpass. Beslutar mig för att om det är lugnt skall jag gå igenom allt igen med akutrummet. Uppdatering inför nästa gång det behöver användas borde göras oftare. Nästa gång kanske det är min patient. Rummet är helt nytt, det har inte varit akutrum så länge. Bara en sådan sak... att inte tänka på det gamla rummet som ett akutrum. 

Hur gick det för min patient då? På vägen till operationen var det en leende patient som såg positivt på livet och att detta skulle bli bra..... 

Himlen har fått en leende och lycklig ängel....