Alltid trösta

Hippokrates lär ha myntat läkardevisen "Ibland bota, ofta lindra, alltid trösta". Tröstar gör vi varje dag för patienterna. En hand på axeln, ett tröstande ord till förvirrade personer som inte vet vad som hänt eller varför de är på sjukhuset betyder så mycket.

Men vad gör man när en kollega bryter ihop av arbetsbelastningen? Det finns 26 patienter på avd GOA, som är en ganska vårdkrävande avdelning och arbetsmässigt är det tungt fysiskt. Få patienter klarar att gå upp själva och behöver därför hjälp med att byta blöjor, vändas i sängen, matas  osv.

På natten är det två ssk och EN (!!) usk på dessa patienter. På morgonen mellan 04.30 -07.00 är det febril aktivitet när nyopererade patienter ska tas kontroller på, blodtryck, puls, pox och tempas (använder endast rektaltemp på avd, alla undrar varför) varje morgon i 3 dagar efter operation. Sedan ska såklart alla skall vara rena och torra i sängen och det är inte många som klarar toabesök själva när de precis har kommit till avdelningen. Ibland är de opererade och ibland får de vänta en dag eller två på operation och ligger alltså med obehandlad fraktur.


På dagen/kvällen ligger det även på ssk att hjälpa till med omvårdnadsarbetet på avdelningen eftersom det inte finns tillräckligt med undersköterskor för att sköta detta. Plus att ssk ska hinna med allt som är specifikt ssk-uppgifter som att dela medicin till patienterna och dokumentera dagens händelser. Inte undra på att personalen bryter ihop.

Det blev en gruppkram mitt i korridoren och dagen efter när jag mötte undersköterskan igen mådde hon bättre. 

Jovisst, jag har valt arbetet själv. Och nej, det var inte för att jag älskar att jobba obekväma arbetstider, och det var inte för den otroligt höga lönen jag valde mitt yrke. ... (förtydligar: Ironi!) 

Nej, det var för att jag helt enkelt tycker om att hjälpa människor. Om jag kan bota någon mår jag jättebra. Mina arbetsuppgifter är omvårdnad, och inte botande och jag påstår inte att jag botar cancer men kanske jag kan bota någons ångest genom att ta mig tid att prata lite extra en stund med personen. Ibland är det mycket fin gräns mellan botande och omvårdnad.


Jag lindrar smärta och illamående genom varsam hantering, omvårdnad och medicinering innan och efter operation. Och jag tröstar genom att bekräfta det som den tillfälligt förvirrade patienten upplever efter operationen, men samtidigt förklara hur situationen är just nu. 


Men hur gör man med kollegorna?? Jaa... själva botandet av sjukdomar som läkarna står för när det gäller patienter kan nog bara chefen stå för när det gäller personalen. Ge oss fler kollegor!!


Lindrandet hjälps vi alla åt med. Vi trixar med schema så alla ska bli så nöjda som möjligt och få en balans mellan arbetsliv och fritid. Och tröstar gör vi genom att peppa och uppmuntra det som vi gör bra... alltså tar hand om patienterna... 


Han var klok den där Hippokrates... Och vi följer i hans spår i modern tid...

Snart är det jul

En figur som ofta är förknippad med jul är ju såklart tomten.... Detta leder då heeelt osökt in på talesättet "Tomtar på loftet". 

Det händer väldigt ofta att patienter kommer in och är lite "tomtiga". Oavsett om det är av ålderdomlig förvirring eller medfödd skada av något slag så är de, för det mesta,  väldigt söta och goa. 

Jag kan ibland undra hur dessa personer ser på världen och denna totala acceptans att det hela tiden byter personal flera gånger om dagen. Eller är de så vana att få hjälp så personalen blir en funktion? Människan som utför detta är inte av så stor betydelse som själva funktionen.

Historiens vingslag

Att ta hand om patienter som är födda på 20-30-talet gör jag dagligen och det är ju vid den åldern de är nu som krämporna börjar slå till i livet.

Emellanåt kommer det in patienter som är hyfsat friska och förskonade från demens som är födda ännu tidigare än så. Jag tittar till en extra gång när personnumret börjar med en nolla. Det är ingen barnavdelning jag jobbar på och inser sedan att det är NITTONHUNDRA som fullständiga personnumret börja med och SEDAN en nolla.

Alltså.... nu snackar vi världshistoria!! Dessa personer har upplevt två världskrig och är till och med födda innan Titanic sjönk. Åh, vad jag skulle vilja ha mer tid med dessa personer, så mycket de har att berätta. När jag jobbade som undersköterska på ett äldreboende hade vi en dam som då var 103 år. Hon hade ständigt på radion och när jag kom in i rummet för att hjälpa henne med något diskuterade hon alltid aktuella händelser, som det var då, presidentvalet i USA tex. Hon levde verkligen i nuet och huvudet var det inget fel på även om kroppen svek henne. Jag har tyvärr inte hört det själv, men denna dam skall ha ett eget inslag i ett radioprogram där hon får kommentera aktuella händelser... och mycket kloka och rättframma kommenterar har hon om vad som händer i världen. Som sagt, huvudet har hon i behåll.

Och som nattsköterska har man ibland lite mer tid att stanna till hos patienten som inte kan sova, sitta och prata en stund. Eller om det behöver sättas en ny nål på patienten som behöver ha intravenöst antibiotika så är det ett utmärkt tillfälle för lite småprat. 

Det märks ganska snart om patienten är pratsam eller inte. Ofta räcker det med att ställa en enkel fråga var patienten kommer ifrån eller vad han/hon har jobbat med som ung för att få igång en berättelse som utspelade sig långt innan jag var född. 

Nu i natt var en sådan natt... 

Jag gav en sömntablett till en patient och hörde att hon hade en liten språkbrytning. Gissade först på tysk brytning, men efter en stund hördes det att det var mer åt det engelska hållet. Så en självklar inledande fråga var naturligtvis var hon kom ifrån. Och med endast denna enkla fråga som start fick jag en enastående berättelse som gick flera generationer tillbaka..

Den livshistoria som hon berättade började redan på 1800-talet när hennes morföräldrar åkte som missionärer till Sydafrika. Hennes mamma hade sedan fått jobb som barnflicka hos en fin familj... 

- Du är väl för ung för att veta vad Onedinlinjen är för nåt... 

Njaa... erkände att jag i alla fall var gammal nog att komma ihåg musiken i vinjetten och  det stora vita skeppet... 

Det livet levde hennes mamma som barnflicka till en rederifamilj. Genom detta träffades då hennes mamma och pappa.

När hon själv var gammal nog att träffa en blivande make bodde hon i dåvarande Rhodesia. Och när oroligheterna blev för mycket tyckte hon och hennes nordiska viking (som hon själv kallade honom) att det var dags att flytta till Sverige..... 

Vilket livsöde... Detta skulle lätt kunna vara ett manus för en spännande historisk kostymfilm. Och om det skulle komma en sådan film med liknande story så kom ihåg att det var av mig ni hörde det först! ;-) 

Objuden gäst och önskat besök förhindras....

På förekommen anledning är en varning på sin plats. 

Kräkmagade personer kan sluta läsa nu..... 

* Pausar för att de som känner så kan sluta läsa och stänga ner bloggen*

Ok... då så, skyll er själva om ni fortfarande läser... ;-) 

Ett extrapass på avd 71 brukar vara ganska lugnt eftersom patienterna är utskrivningsklara och ofta väntar på annat boende. Därför måste jag ju hitta på något att göra, och baka bröd är en trevlig sysselsättning som jag skrivit om tidigare. 

Det är då som patienterna inte är lugna längre..... Flera förvirrade och rymningsbenägna patienter är uppe och går i korridoren och förstår inte alls att dom ska gå och lägga sig.  Det ringer på klockan från rum 13... På något sätt har patientens urostomi läckt och det är blött i sängen. På vägen för att hämta skyddsförkläde och handskar går jag förbi patienten i sängen bredvid och ser att där är det också blött i sängen men ett snäpp värre..... Typ grön ärtsoppa.... 

Går tillbaka till första patienten och frågar om det är okej att vänta lite, det gick bra... Tittar ut i korridoren och ser inte någon utbrytarkung som är uppe och går för tillfället.

Okej... vad börjar vi med? Till slut får vi upp patienten i stående så vi kunde bädda rent i sängen och tvätta rent patienten. Innan vi var klara hade vi torkat golvet tre gånger, bytt kläder på oss själva, tvättat och spritat oss upp till armhålorna, även skorna fick en omgång sprit och landstinget fick låna ut strumpor till oss.

Sådär... sista plåten bröd hade fått jäsa lite extra och väntade på att gräddas i ugnen. Sen sätter vi oss ner och pustar i 5 minuter..... .................. 

......................

Vad är det som luktar........ !!!!!!!!!! ..... ut i köket, öppna alla fönster som går så det blir korsdrag, och viftar med handdukar och brickor för att brandlarmet inte ska sätta igång.... 

I och för sig tyckte både jag och undersköterskan att det hade varit trevligt med besök av några söta pojkar i stora röda bilar.... Men kanske inte just av DEN anledningen..... Ja, vad skulle vi göra, vi skrattade bara åt eländet... Det var pricken över i denna natten....

Vi lyckades förhindra utryckning, men kollegorna som skulle jobba dag sa att det luktade bränt ända ner i källaren... 

För att återgå till patienten på rum 13. Det luktade visserligen inte riktigt rätt men vi kunde inte låta bli att undra om detta var en liten föraning om vad som komma skall när Calici snart knackar på dörren....

I morgon är en annan da.. ehh... Idag är en annan natt..

25-timmars dygn

Hur många gånger är det inte som man önskar sig fler timmar på dygnet för att hinna med saker man vill eller måste göra. En gång om året är det faktiskt en timme mer tid än ett vanligt dygn. För de allra flesta betyder detta sovmorgon, för andra betyder det extra arbetstid.


Kan tyckas att en timme inte är så mycket mer, men aldrig har en arbetsnatt varit så lång...